ens i ordnandet af sina enskilda, husliga förhållanden, gifva en anledning att hos sig misstänka sådana föreställningar. Han hade vant sig dervid från det han var barn.
Sofia Magdalenas kalla, blyga, men urbildliga, regelbundna väsende bidrog onekligen äfven mycket att gifva Gustafs hof en stelnad etiketts former.
Helt annorlunda var förhållandet med Hedvig Elisabeth Charlotta. Som ung, sprittande, liflig och yr, förblef hon det äfven såsom äldre, ehuru den älskvärda och förtjusande ton, som besjälade äfven det minsta af hvad hon tog sig till, icke mera var så ljuf och smekande, så mild och intagande som förut.
Hon älskade okonstlade nöjen och omvexlande munterhet samt njöt af ett gladt familjelifs verkliga trefnad.
Det var också egentligen hennes sällskapliga väsende, som gaf hertigens hus utseende af ett bättre privat hus.
Då Gustaf III föll för det mordiska Ankarström-Ribbingska skottet, och Carl såsom regent under Gustaf IV Adolfs minderåänighet öfvertog ledningen af Sveriges öden, förändrade likväl hans hof icke sin enkla karakter. Det förblef alltid detsamma, till och med äfven då han blef konung.
Vi finna också nu Hedvig Elisabeth i ett af de inre rummen, omgifven af några få af de vid hofvet tjenstgörande damerna och kavaljererna. Man hade nyss slutat ett samtal om hvarjehanda obetydligheter, och en stunds tystnad inträffade.
— Hvilken tystnad, började hertiginnan. Min Gud hvad det är tråkigt! Tror ni att det är roligt nog, bara man har er, skämtade hon vidare. Tror ni, att det är med mig som med Ludvig i Frankrike, om hvilken man sade, att han ej behöfde nägra goda råd, bara han hade herr Maupeau. Hvart hof borde i sanning ha sin rolighets-minister nu som förr. Sedan de kommo ur modet, hafva hofven blifvit tråkiga, och sedan de blefvo tråkiga, har folkets missnöje vaknat. Näå-å, mina herrar! jag ger er mitt furstliga löfte, att den, som i afton säger någonting, hvaråt jag kan få skratta eller… ja, hvarför icke… rodna, den beviljar jag en nåd, förutsatt att ni ej begär mer, än jag eger förmåga att bevilja.
— Får jag lof att fråga ers höghet, inföll statssekreteraren Franc, en glad och vänlig gubbe från Gustaf III:s hof, om man äfven får rigta sina infall emot ers höghet sjelf.
Hertiginnan såg på honom.
— Anser ers höghet, fortfor Franc utan att blifva afväpnad, att upptäckandet af en liten oskyldig hemlighet någon gång äfven kan innebära ett skämt, ett infall, förtjent af ers höghets bifall?
— Jag tror ni ackorderar, min herre, men vänta ej något ackordsreglemente af mig. Min dom är afgjord, då jag skrattar eller rodnar, och jag skall göra det utan all öfverläggning.
— Ers höghet behöfver aldrig rodna.
