Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs

148

servera Armfelts sinnesrörelser, då Weisenburg förtrodde honom hennes öde. Då hon märkte Armfelts otvetydiga häpnad, var ett anskri af förskräckelse nära att springa öfver hennes läppar.

— Min gud, ni jagar bort all glädje ifrån oss, herr baron, inföll prinsessan. Jag bad er spå, och ni måtte ha spått förfärliga saker. Nu vågar jag aldrig mera bedja er derom, så gerna jag eljest sjelf skulle vilja hafva reda på mina öden.

Vid ljudet af prinsessans röst var Weisenburg åter samme artige, leende och uppmärksamme hofman som förut.

— Det är en annan sak med ers höghet, ni är en ibland de få lyckliga, hvilkas lif flyter rent och ogrumladt fram utan alla våldsamma brytningar. Er kan jag spå lycka, sällhet, frid, glädje. Dessa edra ungdomsvänner skola aldrig öfvergifva er.

— Nu börjar jag åter känna igen er, min baron. Min nyfikenhet skulle likväl finna sig mera tillfredsstäld, om ni sade mig något, som jag med säkerhet visste, att ni ej på vanliga vägar kunde känna. Men, för guds skull, ej något obehagligt, det ber jag.

— Frukta ingenting. Himmelens åska sväfvar ej hotande öfver alla hufvuden, milda stjernor knyta sina kransar äfven öfver många. Ah, ers höghet, hvad ser jag? Ni har helt nyligen varit ute på ett litet äfventyr.

Louise såg förundrad upp vid dessa ord och märkte att prinsessan rodnade.

— Missförstå mig ej, er afsigt var att utöfva en ädel gerning, ehuru den ledde till några små obehagliga följder.

— Ni känner då allting, baron?

— Ni har mottagit, men kort derpå också förlorat några papper af stor vigt.

— Ni är oförklarlig; men hvar finnas då dessa papper, hvad innehöllo de?

— Det står ej skrifvet i er hand, ehuru jag eljest läser ganska mycket der.

— Hvad läser ni då?

— Att två okända personer hjelpte er ur en stor förlägenhet.

— Kan ni upplysa mig om, hvilka dessa voro?

— Den ene af dem igenkände er. Ah, jag är säker på att ej misstaga mig, han spådde er, han också.

— Än den andre då? Kan ni beskrifva honom?

— Nej.

— Med all er spådomskonst vet ni ändå ganska ringa.

— Tror ers höghet det? Men om jag genast skulle kunna framtrolla honom för er?

— Det är omöjligt.

— Men om jag nu toge ers höghet på orden?

— Det skulle roa mig oändligt.