Louise reste sig omedvetet upp för att icke förlora något af samtalet. Det angick också henne lika mycket som prinsessan.
— Men jag måste be ers höghet om en sak först. Ni finner ju att mitt löfte icke är så lätt att uppfylla?
— Säg hvad ni önskar, baron.
— Jag önskar att ers höghet täcktes först omtala så mycket af mitt lilla äfventyr, som ers höghet anser lämpligt, på det att de närvarande må få något begrepp om den man, hvars vålnad jag skall uppkalla.
— Vålnad, säger ni.
— Naturligtvis. — Trolleriet blir så mycket märkvärdigare, om jag först framkallar hans vålnad, och sedan förvandlar vålnaden till honom sjelf.
Prinsessan hade önskat bevara sitt besök hos Ehk såsom en hemlighet; men då hon förlorade det erhållna paketet, nödgades hon vända sig till hertigen, för att genom hans befallning sätta polisen i rörelse för dess efterspanande. Det blef henne då omöjligt att helt och hållet fördölja besöket, och sedan det väl en gång kommit öfver hennes läppar, gagnade det föga att vidare fördölja det. Hon visste också, att ett oredigt rykte derom redan gick inom hofvet, och hon ansåg tillfället nu lägligt att sjelf berätta tilldragelsen och gifva den sin rigtiga färg. Det hon ej kunde förekomma, var bäst att öppet erkänna. Således förtäljde hon, huru hon, i afsigt att besöka en gammal och sjuk, fattig och döende krigare, begifvit sig ut en afton och dervid haft den oturen att Andersson, kusken, tagit något för mycket till bästa och ej handterat hästarne med den försigtighet han borde. Följden deraf blef, att, då hon återkom från sitt sjukbesök, var vagnen borta, emedan kusken dels icke förmått hålla de bångstyriga hästarne, dels också alldeles förglömt att han skulle vänta på henne. I denna hennes öfvergifna och ensamma ställning hade tvenne personer med artighet kommit henne till hjelp, af hvilka den ene försett henne med åkdon och med förekommande belefvenhet följt henne ända till porten utan att veta hvem han ledsagade. Prinsessan uteslöt helt och hållet Louise ur sin berättelse, äfvensom de flesta detaljer. I mörkret hade hon ej kunnat se den unge mannen, och Louise hade ej upplyst henne hvarken om hans namn eller något annat. Prinsessan, lifvad af sin egen berättelse, tillade den okände många vackra egenskaper, långt vackrare än hon egentligen visste om han egde eller ej, men som nu hennes eget goda hjerta ingaf henne, och hvarigenom han inför de närvarande framstod i den ädlaste dager.
— Ers höghet beskrifver honom som en Phoenix, inföll Adlerstjerna; han måste vara ett mönster för oss allesammans.
Berättelsen hade stegrat nyfikenheten på det högsta, och Weisenburgs löfte att genast framtrolla honom för deras ögon, ökade den ännu mera. Prinsessan erkände för sig sjelf, att han, allt sedan hon mottog hans hjelp, icke hade intresserat henne så lifligt som just nu.
