156
— Skall då striden bryta ut på allvar, nu, så snart? O, min gud!
— Ingen stund får försummas. Sedan Reuterholm hemkom, heter det: lif eller död.
— Och Döring?
Armfelt vände sig dervid emot honom, under det han tyst räckte honom sin hand.
— Döring, yttrade han derefter, jag har haft tillfälle att inblicka i ert öppna, redliga och varma hjerta, i ert fosterländska och ridderliga sinne, i er af goda och ädla föresatser lifvade själ. Det finnes någonting — jag vet icke hvad det är — som drager mig till er, och som säger mig, att jag ej bedrager mig i mitt omdöme om er. Min önskan är derför att ställa er så nära som möjligt intill vår unge konungs sida, att omgifva honom med ert vaksamma öga, edra redliga tänkesätt, er friska beslutsamhet och starka arm. En uppväxande konungs omgifning är af stor betydelse för hans framtid. Och jag tycker ej om den, som nu omgifver vår, emedan den är pestsmittad af en dålig tids osedliga sjukdomar; den är vacklande i stället för beslutsam, slapp i stället för stark, slö i stället för klok; vankelmod, slapphet och slöhet äro, då det gäller, sällan redliga och ännu sällsyntare trogna. Ni är drabant nu och kan bli mera framdeles. Som drabant postar ni vid konungens dörr. Lofva mig att alltid vara der ett godt svärd, på hvars klinga det står skrifvet: konung och fädernesland. Ni lofvar mig ju detta, min vän?
Döring kände sig rörd af det förtroende man satte till honom, och då han saknade ord att uttrycka hvad han kände, lade han handen på sitt bröst, betygande icke allenast sin tacksamhet, utan äfven sin önskan att kunna motsvara Armfelts föreställningar om honom.
— Ni kan ej ännu känna partiernas ställning inom landet, fortfor Armfelt, men på grund af förhållandena dem emellan, är det nödvändigt att vi hålla oss främmande för hvarandra, på det att ingen må blicka bakom skärmen af våra afsigter eller ana någon närmare förbindelse emellan oss. Ju mera vi synas obekanta för hvarandra, desto säkrare lyckas vi äfven i våra bemödanden. Tro för öfrigt ej, att jag vill inlocka er i mina politiska förehafvanden; nej, min vän, ni är för ung ännu för att fatta dem; af er begär jag endast trohet mot konungen!
— Jag skall ej svika förtroendet.
— I morgon börjar ni er tjenstgöring, och jag vill se er ofta på vakt. Jag vill i er bilda åt konungen en ny Armfelt. Ni förstår mig.
Med hufvudet fullt af svindlande fantasier lemnade Döring palatset.
— Jag tycker om Döring, yttrade Armfelt, sedan han gått. På länge har jag ej sett en öppnare panna, en renare blick och ett enklare och naturligare vett. Men hvad är det, Malla? Jag ser en tår i ditt öga.
— Ack ja, då mitt minne räknar tillhopa allt, hvad jag erfarit i dag, blir slutsumman en tår.
