158
Liksom ledda af en gemensam, oförklarlig ingifvelse, tryckte de sig i detta ögonblick ännu fastare intill hvarandra.
— Mitt namn, yttrade du, hvad ämnar man mitt namn?
— Skampålen, och mig…
— Schavotten.
Med ett fasans utrop störtade de ifrån hvarandra. Liksom slagna af en förkrossande blixt, vågade de ej betrakta hvarandra. Ett ögonblick af qvalfull tystnad förgick.
Nu syntes ett ljus längst bort i korridoren.
— Ser du? hviskade fröken Rudensköld.
— Bakom ljuset rörer sig en hvit gestalt.
— Hennes hand är upplyft, hon hotar eller hon varnar oss.
Armfelt svarade icke, men beslutsamt begaf han sig gången framåt för att undersöka föremålet; i detsamma slocknade ljuset, och gestalten syntes ej mera.
— Skepnaden försvann.
— Återvänd till dina rum. Du behöfver hvila.
— Var hädanefter blott försigtig, Armfelt, i dina handlingar, o, jag ber dig derom, försigtighet, försigtighet; om ej för din egen skull, så var det af barmhertighet mot mig.
— Lugna dig! för guds skull lugna dig!
— Glöm ej att andesynen framstälde sig för oss i samma stund…
— I samma stund...
— Som vi sjelfva förkunnade hvarandra ödets dom.
Under det Armfelt sökte ingifva Malla mod och tröst, lugnade han sig äfven sjelf.
— Ödets dom är likväl denna gången endast en spådom.
Innan vi gå vidare, torde det vara skäl att upplysa, att den syn,
som Armfelt och fröken Rudensköld sågo, icke var på något sätt
öfvernaturlig.
Weisenburg hade med sina ord uppfriskat i prinsessans minne den aftonens händelser, då hon besökte Ehk, och lifligt erinrade hon sig nu, att den besynnerlige mannen, som då vandrade vid sidan af den lilla Medevi-vagnen, tillstyrkt henne, att fyrtioåtta timmar senare besöka öfra våningen af sitt palats.
Den dörr han utpekat var fröken Rudenskölds.
Tiden var nu inne för besöket. Länge vacklade hon emellan nyfikenhet och fruktan. Hon erinrade sig, att hon sagt det hon ej ämnade efterkomma hans uppmaning, äfvensom hans försäkran, att hon likväl komme att göra det. Hans ord och hennes egna stredo om henne. Det underbara eger dock ett mägtigt inflytande öfver hvarje sinne, framför allt öfver det mindre skarpsynta. Nyfikenheten segrade äfven här.
Med ett ljus i sin hand började hon rädd och bäfvande sin van-
