160
— Ni förskräcker mig. Hvem är ni? Hvad vill ni? Hvad kan jag göra för er?
Då mamsell Slottsberg fick veta af Netherwood, att det fruntimmer, som hon åtagit sig att narra i hertigens händer, var fröken Rudensköld, började vissa skrupler att göra sig gällande. Hon hade mer än en gång sett henne och hört berättas så många små vackra anekdoter om hennes välgörande, för andras lidande vänliga och ömt stämda hjerta, att hon led vid föreställningen att spela ett falskt spel med hennes ära och rykte. Å andra sidan började hon likväl äfven snart beräkna de fördelar, som hon och Netherwood skulle kunna skörda af deras plan, i fall den utföll så, som de önskade, och allt som dessa gjorde sig gällande, nedtystade också egennyttan helt och hållet hennes första goda rörelser. Och ändtligen öfverens med sig sjelf, saknade hon hvarken mod eller list att utföra sitt beslut. Ett ögonblick vacklade hon väl ännu, då hon såg fröken Rudensköld framför sig; men äfven denna rörelse försvann snart, och hon var aldrig farligare, än i sådana stunder.
— Jag är olycklig, återtog hon, och jag vet att ingen olycklig förgäfves vändt sig till er.
— Ni behöfver penningar, se här, tag!
— En dukat för en tår, menar ni, min fröken, nej, nej! Mitt bekymmer är större, min sorg djupare, jag behöfver mera.
— Hvad behöfver ni då?
— Tröst, min fröken. Ett vänligt, deltagande ord från er mun, en blick från ert öga.
— Öppna då ert hjerta för mig.
— Icke här, min fröken, ni skulle icke då förstå mig. Men i mitt hem, der jag är omgifven af mitt armod och af min smärtas föremål, der, der skulle ni fatta ett sönderslitet qvinnohjertas lidande.
— Säg mig då, hvar ni bor, och jag skall besöka er i morgon.
— I morgon, säger ni? Olyckan saknar aldrig en morgondag, det är sant; men hoppet saknar den, då döden står för dörren.
— Men ännu en gång, hvad kan jag göra för er?
— Följa mig, min fröken, nu… nu. En timmes dröjsmål, och det torde vara för sent.
— Det är omöjligt, min vän. Tiden är långt framskriden; men lugna er och berätta mig helt enkelt omständigheterna af ert lidande.
— En berättelse, några kalla ord eller tomma fraser, nej, nej! Ni måste se lidandet för att förstå det.
— I afton är det mig omöjligt; det är ju redan natt.
— O, min fröken, ni är icke så god, som man sagt mig. Ni talar om att det är för sent. Är det någonsin för sent att göra en god gerning?
— Er anmärkning kan vara rigtig; men hvarför har ni vändt er just till mig, som ni ej känner, och icke till någon annan?
— Ingen annan än ni, min fröken, kan hjelpa mig.
