— Huru? Endast jag?
Charlotte tviflade icke på framgången af sitt företag, men hon såg att fröken Rudensköld likväl icke var så lätt narrad, som hon förestält sig.
Hon besinnade sig likväl ett ögonblick, innan hon fortsatte.
— Ni tiger, min vän, erinrade fröken Rudensköld.
— Jag har sagt, att endast ni kunde hjelpa mig, och jag är ledsen att jag misstagit mig derutinnan.
— Ledsen, misstag? Jag förstår ej ett enda ord af allt, hvad ni säger.
— Man har sagt mig, att ni hade det bästa hjerta i verlden.
— Än sedan?
— Att ni, ledd af det, kunde göra de största uppoffringar för en lidande nästa.
— Nåväl!
— Jag är ledsen att jag misstagit mig häruti; man må misstaga sig på hvad som helst, men ingenting är smärtsammare, än då man finner att man misstagit sig på ett hjerta.
— Ni synes vilja befalla öfver mig.
— Jag befaller icke öfver er, men jag säger, att hvad ni nu icke vill göra, uppmanad dertill endast af ert hjerta, det skall ni göra af enskildt intresse.
— Af enskildt intresse? Hvad skall jag då göra?
— Följa mig, min fröken.
— Ni blir allt besynnerligare och besynnerligare.
— Det är ingenting besynnerligt. Ni vet icke ännu hvem jag är.
— Jag har länge bedt er säga mig det.
— Det är sant; men jag ville dölja det, för att visa er så oegennyttig jag är och gifva äfven er tillfälle att handla oegennyttigt.
— Ganska bra; men jag önskar ändock veta hvem ni är. Det är en billig begäran.
— Min mor ligger på sitt yttersta; hon får ingen ro i sin själ, förrän hon får tala vid er.
— Er mor?
— Min mor har en tid haft omvårdnad om er spädaste ungdom,
— Hvad heter hon?
— Martha.
— Jag kan ej erinra mig det namnet.
— Ni var allt för liten, då hon bar er på sina armar, för att kunna ega något minne från den tiden.
— Det är möjligt.
— Hon har en hemlighet, som oroar henne.
— Jag börjar förstå er.
— Hennes qval äro förskräckliga, hennes samvetsförebråelser sönderslitande. Jag vet ej hvad det är, som plågar henne.
Fröken Rudensköld visste icke hvad beslut hon skulle taga. Det
