Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs
165

— De le af barnslig fromhet.

— Sådan var jag, då jag var barn.

— Min gud!

— Tro mig, er mor skall känna igen mig. Låt oss nu gå.

Charlotte vacklade till dörren. Hon var ej mera till mods, som då hon inträdde. Hennes hjerta var upprördt. Hennes beslutsamhet rubbad. Utan att hon visste derom, fuktade en tår hennes öga. Redan stod hon på tröskeln till rummet. Ännu ett steg till och det fans ej någon återgång, men hon såg sig om, och i denna stund föreföll henne fröken Rudenskölds ansigte så likt medaljongens; ögonen glänste af samma godhet, pannan strålade af samina oskuld, och läpparne logo af samma fromhet; hon uttog ej steget; hon tyckte sig hafva ett barn framför sig; ännu ett ögonblick vacklade hon, men i nästa ögonblick kastade hon sig ned för fröken Rudenskölds fötter.

— Stanna, sade hon, gå ej längre. En stor fara hotar er.

— Mig?

— Jag har ingen mor, min fröken. Jag har narrat er, bedragit er.

— Hvad säger ni? Ni har velat bedraga mig.

— Ja, ja! jag är en elak qvinna, jag har velat er illa; men eger ändå ej mod att se er gå i snaran, så mild, så god, så hjertlig, som ni är.

Fröken Rudensköld stod förvånad öfver hvad hon hörde.

— Ni måste förklara er fullständigare.

— Dertill är ej nu tid, min fröken. Vi ha redan dröjt allt för länge; men, min gud, hvad skall det bli af mig, om man upptäcker att jag förrådt allt för er.

— Förtro er till mig.

Charlotte hade åter rest sig upp. Hon stod tyst, liksom eftertänkte hon, hvad hon skulle göra.

— Förtro mig åt er, säger ni. Åh, nej! kanske skulle jag då framkalla mycket ondt. Jag skall säga dem att jag ej lyckats öfvertala er att följa mig. Man skall tro att jag är dum, men det är bättre, än om ni skulle tro att jag är elak.

Hvad Charlotte yttrade egde en sådan prägel af upprigtighet, att fröken Rudensköld ej kunde betvifla det.

— Ni måste åtminstone säga mig i hvad afseende ni tänkte behaga mig.

— Man skulle föra er i en karls armar.

— Barmhertige himmel! Och i hvilkens?

— Begär ej att få veta det. Ah, det faller mig någonting in. Har ni nu förtroende till mig, min fröken?

— Låt höra hvad ni ämnar säga.

— Ni måste nu tro mig. Jag har räddat er, nu måste ni göra något för mig. Kanske… kanske… O, om det skulle lyckas! Då vore allt godt.

Och hennes ögon strålade under det hon talade.