— Det der är samme okände, som nyss smög sig ur slottet, anmärkte Reuterholm med hviskande röst.
— Saken ser misstänkt ut. Se huru väl tillsluten täckvagnen är, och gaf ni akt på huru försigtigt man körde?
— Ni har ganska rätt, löjtnant. Det ser ganska misstänkt ut.
— Jag fruktar nästan, att det kan vara ammunition i vagnen. Man kör icke gerna eljest så försigtigt.
— Tror ni det?
Den största skuggrädsla karaktäriserade hela Reuterholmska regeringstiden. Man darrade ej blott för andra, utan kanske än mera för sig sjelf.
Samvetet var ej rent.
— Om herr baron befaller, tillade officern, sätter jag en post vid hvarje vagnsdörr och låter ett par andra fälla bajonetterna framför hästarne.
— Gör det, gör det genast och i hertigens namn! Befall dessutom två karlar bevaka den der okände i kappan, att han ej må undkomma oss.
Under tiden hade en af de två personer, som sutto på kuskbocken, hoppat ned ifrån den och nalkats den okände samt med honom vexlat några ord, hvarefter han åter begaf sig till vagnsdörren.
I denna stund trädde posterna emellan.
Reuterholm märkte, hvilken öfverraskning detta oväntade steg framkallade, och det ökade ännu mera hans misstankar.
— Det är Armfelt, tänkte han för sig sjelf, hvars djerfva tilltagsenhet jag här åter spårar.
Han svepte kappan ännu bättre omkring sig och närmade sig intill vagnen. På samma gång verkstäldes samma försigtighetsmått äfven af den andre okände.
— I hertigens namn, hvad betyder det här? frågade den, som nyss nedhoppade från kuskbocken.
— Hvem är ni?
— Det hör ej hit. Hvad vill ni? frågar jag.
— Visitera vagnen.
— Nalkas den icke; också jag befaller här i hertigens namn.
— Ni är en konspiratör.
— Tro, hvad ni vill.
— Hvad har ni i vagnen?
— En hemlighet.
— Vi skola undersöka, hvari den består.
Reuterholm hade sina ögon oafvändt fästa på den förste okände, hvilken stod något längre åt sidan och nu syntes vilja draga sig tillbaka. Men vid denna rörelse framträdde en soldat på hvardera sidan om honom.
— Ni är vår fånge, förklarade de.
