Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs

170

Mannen svarade icke, utan svepte blott kappan ännu bättre omkring sig.

Befälhafvaren närmade sig till vagnsdörren i afsigt att öppna den.

— Tillbaka! ropade den andre.

Men officern syntes ej bry sig om förbudet, utan fattade i låset till vagnsdörren för att fullgöra sin skyldighet och undersöka hvad den innehöll. Reuterholm trodde också, att det nu var tid att göra slut på detta uppträde, och anbefalde de okändes införande i högvakten, samt att under bevakning afföra vagnen till polisen.

— Håll! befalde i detsamma den andre okände.

— Lyd! befalde Reuterholm.

— Ett ord, min herre! återtog den förre.

— Framåt marsch! ropade officern.

— Halt! kommenderade samme okände.

Truppen visste icke hvad den skulle göra. Afvaktande nya ordres, stod den stilla. Uppbragt, ämnade Reuterholm hasta emot mannen med kappan, men denne närmade sig sjelf intill honom.

— Aflägsna soldaterna genast! befalde han med sakta, hviskande stämma.

Reuterholm igenkände rösten; men han ville knappast tro sina öron och lutade sig undersökande fram.

— Hörde ni ej? frågade mannen åter.

Utan att svara verkstälde Reuterholm hans tillsägelse och tillsade vakten att draga sig tillbaka.

Den okände uppslog nu kappan, och Reuterholm såg hertigen inför sig.

— Nådig herre, ursäktade sig Reuterholm, ni ser att er tjenare vakar för er säkerhet.

Hertigen tycktes knappast märka detta svar; i stället närmade han sig till den andre okände personen.

— Öppna vagnen, tillsade han honom, och för in er hemlighet, ni vet hvar.

Det var omöjligt för Reuterholm att förklara för sig, hvad han såg. Han hade trott, att han egde hertigens oinskränkta och uteslutande förtroende; men fann nu till sin förtvifian, att han likväl icke egde det till alla delar.

— Vid gud, tänkte han, jag lemnar ej denna plats, förr än jag vet hvad vagnen innehåller.

Vagnsdörren öppnades också nu. I mörkret var det ej lätt att urskilja föremålen. Han nalkades derför vagnen så nära han kunde, och han såg nu skuggan af en ny person nedstiga derur. Men det var ej en hög och vid kappkrage, som betäckte ansigtet; han såg tydligt, att det var en slöja. Och då han lutade sig ännu mera fram, märkte han formen af en fruntimmershatt.

— En qvinna, sade han för sig sjelf. Ah, en vacker ammunition!

Med spänd och orolig nyfikenhet följde Reuterholm hertigen och