de tvänne andra, hvilka stillatigande aflägsnade sig till flygeln. Han vågade icke följa, kanske derför att han ej ännu återkommit från sin förvirring. Många orediga föreställningar jagade i denna stund genom hans hufvud. Det förtröt hans egenkärlek, att han ej äfven i detta fall egt hertigens tillit; det sårade hans stolthet, att han blott hade en tillfällighet att tacka för upptäckten; det plågade hans högmod, att en annan skulle haft ett förtroende framför honom. Först sedan han genomgått en djupt sårad fåfängas alla marter, framstälde sig för honom den fråga, hvilken fruntimret kunde vara. Alla hofvets damer undergingo i denna stund en snabb revy inför hans tankar. Men han kunde ej stanna vid någon. Han kände väl hertigens böjelse för fröken Rudensköld, men äfven hennes för Armfelt; således omöjligt. Men hvarför omöjligt? återtog han. Hvad är väl omöjligt för intrigen och för kärleken? Han darrade af oro och af fruktan. Franska hofvets historia var honom bekant. Han kände, huru en Pompadour, en Maintenon, en du Barry lagt sina konungar i bojor och band samt styrt dem med en strålande blick, ett leende, ett skämt. Skall väl något dylikt kunna inträffa äfven hos oss? Ah, min gud, jag är förlorad.
Vagnen aflägsnade sig, och Reuterholm begaf sig till ingången af flygeln. En stund senare utkom den, som på hertigens befallning öppnade vagnsdörren.
— Jag vill tala vid er. Hvem är ni?
— Känner ni mig ej, herr baron?
— Netherwood?
— Rigtigt!
— Hvem var fruntimret?
— Jag får ej upptäcka det.
— Ni måste! ja, jag skall veta det. Det är för hertigens eget väl, som jag befaller er att svara mig.
— Men det är på hans egen befallning deremot, som jag icke får omtala hvad jag vet.
— Ni känner mig, Netherwood; akta er! När hertigens kärleksrus är öfver, står mitt inflytande qvar. Vill ni upplysa mig, hvem det der fruntimret var?
— Nej.
I sitt upprörda tillstånd ville Reuterholm inträda i flygeln.
— Här kommer ingen in, förklarade Netherwood. Jag har hertigens befallning att vägra äfven er tillträde.
— Jag lofvar er en befordran, en lysande framtid.
— Hertigen har äfven lofvat mig det.
— Så frukta för min hämd.
— Jag fruktar för ingenting.
— Så svär jag er vänskap, men släpp mig endast in.
— Tillbaka!
Reuterholm aflägsnade sig med en tyst förbannelse på sina läppar. Långsamt skred han fram på sidan om flygelbygnaden och ut på den
