Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/178

Den här sidan har korrekturlästs

174

djerfhet eller mod, det var passionen, som nu ledde hans rörelser, då han slog äfven den andra armen kring hennes midja. I detta ögonblick visste han, att hon ej mera skulle förmå att fly undan hans famntag: lycklige! han kände att hon nu var hans.

— Ers höghet, hviskade hon.

Denna hviskning, som var mera musik än ord, flög som en vindflägt öfver en eld; den släckte icke flamman, men förökade den.

— Min fröken, sade hertigen, hvarföre vänder ni bort ert ansigte, hvarföre neka mig åsynen af edra ögons ljus, då ni låter mig famna…

Han tystnade, han hade behof af att se ett bifall från hennes öga, innan han afslutade sin mening.

Ordets bifall är den gröfre kärlekens uttryck: ögats är det ädlare, det ljufvare hjertats tysta, men heliga språk.

— Ers höghet, ni känner mig icke, ni skall förakta mig, hviskade hon åter.

— Skulle jag ej känna er? Vakande har jag beundrat er, slumrande har jag omfamnat er. Förakta er, säger ni. Se på mig, att jag af ert ögas glans må kunna döma om graden af min lycka!

— Jag vågar ej, hviskade hon. Jag är icke den ni tror mig vara.

— Ni har rätt och dock orätt. Ni är ej så grym och hård, som jag trodde er vara, icke så obeveklig, som jag till min förtviflan förestälde mig; ni är bättre än jag trodde, ni är mild och god, öm och hjertlig. Vare ni för öfrigt, hvad ni vill… var blott min!

— Nåväl, ers höghet! jag skall uppfylla er önskan. Och hon reste sig dervid upp ur bergèren och stod liksom en smärt sylfid i den nätta, snöhvita nattdrägten framför honom. Nåväl, ers höghet! upprepade hon.

Vid åsynen af Charlotte, hvilken han, om han äfven sett henne förut, likväl ej kände, stod han öfverraskad och förvånad; men begärens eld slocknade ej derför. En gång tänd, brinner den, äfven om ett främmande brandämne kastas derpå.

Charlottes bröst häfde sig oroligt. Ögonblicket var vigtigt. Hon kunde ej ana dess utgång. Ej ett ord föll från hennes mun. Hertigen betraktade henne, och hon betraktade honom. Ur hennes ögon föllo liksom rosor af eld ned i hertigens hjerta, under det att de på samma gång nästan drogo omkring honom en trollcirkel af ljus och skönhet. Förgäfves sökte han värja sig för detta, tvenne ögons féerispel. Han var besegrad, tillintetgjord.

— Släck ljuset, min prins, hviskade Charlotte.

Hertigen fullgjorde hennes befallning.




Då Netherwood dagen derpå besökte Charlotte, öfverlemnade hon åt honom en af hertigen underskrifven fullmakt att vara vice-korporal vid drabanterna.