Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/180

Den här sidan har korrekturlästs

176

Flere af hofvets personal hade, lockade kanske mera af nyfikenhet än af egentligt intresse, också infunnit sig. Bland dem var grefve Adlerstjerna.

Hvar och en, som ansåg sig kunna sköta geväret väl och litade på bajonettens fördelar, stod uppstäld längs gafvelsidan af ridhuset. Midt emot hvarandra, på långsidan, syntes tvenne leder till häst, det ena beväpnadt med lansar, det andra med sablar. Några dagar förut, eller så snart ryktet om proföfningen började sprida sig, hade Döring under en och annan utflygt på Ladugårdsgärdet börjat öfva sig i alla tre vapnen och dervid fattat mesta tycket för lansen, ehuru han väl insåg, att äfven den hade sina svaga sidor. Af förkärlek hade han emellertid valt detta vapen.

Alla de för prof-fäktningen utvalde voro försedda med kaskar och nedfälda vizirer. Framför bröstet buro de tjocka, med halm stoppade lärftsputor. Lansuddarne och bajonettspetsarne voro dessutom försedda med fastskrufvade metallknappar, betäckta af sämskskinsbollar: försigtighetsmått, nödvändiga till förekommande af hvarje fara. Snart började striden; och än bröts en lans, än kastades en sabelklinga ur fäktarens hand, än tappades ett gevär.

— En ny lansförare fram! ropade man nu.

Döring red fram inom tornérskranket. Lansen hade legat under för alla dem, hvilka före honom varit framme, och syntes således minst användbar. Utan att frågan ännu kunde sägas vara afgjord, ansåg han det likväl nu mera knappast troligt att förmå häfda det värde, som han förut satt på den. Emellertid hade han märkt, att man vid dess användande sporrade hästarne och i sträckt karrière störtade emot sin motståndare, liksom man velat öfverraska och inverka lika mycket med hästens snabba fart och anblicken af dess vilda och modigt frustande utseende, som med den djerft rigtade lansens långt framskjutande spets. Det föreföll honom tydligt, att en hel linie af lansar väl med framgång kunde på det sättet anfalla en hel linie af bajonetter; men att man vid fäktning — en mot en — måste framför allt söka bibehålla herraväldet öfver häst och lans, äfven i detalj-rörelserna, hvarigenom man också sattes i tillfälle att beräkna sin motståndares fördelar och utveckla sina egna. En långsam skridt trodde han alltså böra föredragas framför en snabb karrière, försigtigheten framför oförsigtigheten.

Med ilande fart kastade han sig emellertid liksom de föregående inom skranket, och hunnen till sin plats längst upp vid andra barrièren, svängde han om sin häst och fälde lansen.

Adlerstjerna hade också nu, alldeles som hos prinsessan, följt Döring med ett ironiskt småleende. Ung och rask samt van vid vapnens bruk, fruktade han ej en dust med hvilken som helst. Då han såg Döring inom skranket, bad han att få låna ett gevär, hvilket äfven genast bifölls. Snart var hjelmen påsatt och lärftsputan för bröstet fastsnörad, hvarefter äfven han intog sin plats.

Det är omöjligt att afgöra, huruvida någon afsigtlig beräkning att