Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/181

Den här sidan har korrekturlästs
177

förolämpa Döring låg till grund för hans uppträdande; men nämnas måste, att han ej kunnat undgå att märka lansens åtminstone hitintills visade underlägsenhet.

De rörelser, hvaraf man begagnat sig intill dess Döring uppträdde, voro ganska enkla. Kavalleristen hade i flygande galopp och med fäld lans hastat emot infanteristen, hvilken just i det afgörande ögonblicket med ett snabbt steg kastat sig åt sidan och derefter med en stöt af bajonetten bakifrån träffat antingen kavalleristen sjelf eller hans häst. Striden hade dermed ansetts afgjord till bajonettens fördel.

Då Döring märkte, att Adlerstjerna var hans motståndare och såg löjet på hans kalla läppar, kände han att blodet rörde sig lifligare i hans ådror. Men han beslöt att vara på sin vakt.

I stället för att som de föregående forcera hästen, nalkades han Adlerstjerna under långsamma parad-rörelser. De närvarande smålogo åt denna egenhet, som endast tycktes antyda ett visst, för tillfället mindre lämpligt koketteri hos ryttaren.

Ju närmare han kom Adlerstjerna, desto mera brydd kände sig emellertid denne. Att göra det vanliga hoppet till höger och derefter expediera ryttaren med en enda stöt bakifrån, fann han nu vara fullkomligt oanvändbart. Döring nalkades på sidan om honom, med lansen rigtad emot honom, vaksam och uppmärksam. En verklig fäktning skulle således nödvändigt uppstå.

Redan korsades deras vapen; man anföll och afböjde. Vapnens lätta darrning vittnade snart om, att striden gälde någonting mera eller annat än endast afsigten att pröfva vapnens duglighet. Lansen hvilade under Dörings högra arm; men ledande hästens rörelser dels med benen, dels med venstra handen, förvandlade han den framskjutna öfra delen af denna hand liksom till en del af en bågränna, hvari lansen hvilade såsom en pil. Härigenom gaf han icke allenast styrka och säkerhet åt sina utfall, utan en smidighet åt lansens rörelser, fullkomligt täflande med bajonettens egna. Ännu hade ingen stöt träffat någon af dem. Deras strid var en slags diplomatisk notvexling mellan lans och bajonett; men de stridande voro icke vid diplomatiskt lynne. Löjet hade flytt från Adlerstjernas läppar; i stället voro de bleka och sammanbitna. Oförsigtigt blottade han sig och träffades i detsamma af den första lansstöten. Ursinnig störtade han emot Döring. Här blef ej fråga mera om parader. Stöt på stöt träffade ömsesidigt. Vrede och hat tycktes ha drabbat tillhopa. Denna strid varade emellertid endast ett ögonblick. Döring sansade sig först. Försigtigt drog han sin häst tillbaka ifrån Adlerstjerna, under det han för en stund förlängde lansen och höll honom på afstånd, samt tvingade honom att åter börja en ordentlig fäktning. Detta lyckades äfven. Adlerstjernas vrede var dock icke förbi. Hvarje parad var häftig och oförsigtig. Hvarje anfall icke lugnt och beräknadt. Döring hade åter indragit sin lans under armen till lagom längd. Adlerstjerna sökte komma öfver på venstra sidan om hästen, den svagaste sidan för Döring. Just som han hastigt ämnade

Drabanten. I.12