sessan, och han kunde ej förneka att det var fiendtligt. Nu granskade han också med allvar hvad som dervid tilldragit sig. Han erinrade sig den ironi, hvarmed Adlerstjerna bemött honom, och som retat honom till en tillrättavisning; men hvad kunde väl föranleda den förre till detta ironiska hån? De hade ju aldrig sett hvarandra förut.
På en gång uppgick ett ljus för honom.
— Louise, Louise! ropade han.
Han hade hittills betraktat Louise såsom en skön och intagande bild, hvilken som en tjusande uppenbarelse flugit förbi hans öga och lockat honom steg för steg att följa sig, såsom vandraren i natten följer det inbjudande ljuset eller nattens tindrande stjerna. Men han trodde sig vara lika intagen af fröken Rudensköld, ty äfven hennes hänförande och vänliga väsende hade gjort ett lifligt intryck på honom. Den tjenst, som han, ledd af tillfälligheten, gjort dem båda, var den länk, som fäste honom vid dem. Genom den kände han sig stäld på en förtroligare fot med dem än med någon annan. Han hade ett behof att träffa dem, att se dem, att tala vid dem, och han var beredd att för dem göra hvilken uppoffring som helst. Men i dessa känslor fans likväl icke hvad han menade med kärlek; dertill voro de icke nog djupa och brinnande. För honom eller rättare för hans inbillning var kärleken en oemotståndlig passion, som för att vinna målet icke fruktade att hoppa till och med öfver en afgrund. Något sådant hade han ännu ej erfarit.
Men då han nu tvingades att granska sig sjelf och undersöka orsaken till sin obehagliga ställning till Adlerstjerna, föll blicken äfven ned i hans eget hjerta; och det var med en ung mans vilda hänförelse, som han omfattade hela vidden af den glädje, att egentliga stridsorsaken var svartsjuka från Adlerstjernas sida.
— Skulle han ha märkt, hvad jag ej sjelf har sett, än mera, hvad jag icke drömt? Skulle hennes ögon ha förrådt för honom mera än för mig? Skulle han tidigare än jag sjelf ha läst i mitt hjerta?
Intet granskande öga är så skarpsynt som svartsjukans. Ingen tyder och läser alfabetet i en tillbedd qvinnas ansigte lättare och bättre än den svartsjuke. Den lycklige älskaren solar sig i dess glans, men den misstänksamme vet att äfven grandet eger sin skugga.
Från detta ögonblick framstod Louise's bild klar och lefvande i Dörings hjerta. Hans fantasi lekte icke mera kring buketten af hennes behag, utan förvandlade den till ett paradis för hans längtan och för hans oro, invid hvars portar hans varma känsla stälde sig såsom en vakande engel med draget svärd.
Hoppet att hon älskade honom gaf form och väsende åt hans kärlek, och tron att han tillbad henne gaf hoppet om hennes kärlek nästan visshetens hela verklighet. Så utbytte han hoppets löften om hennes böjelse och tron på sin egen, intill dess hennes triumftåg inom hans bröst var fullkomnadt.
Allt hitintills hade han betraktat de personer, som lifligast slagit
