180
an på honom, med ungdomens lätt väckta, men ej dess mindre varma hänförelse, utan att närmare göra sig reda för denna hänförelses verkliga beskaffenhet. Det var ett kaos inom honom, men ett kaos af behag, svärmeri och drömmar. Liksom en skapande ande hade upptäckten af hans känsla för Louise flugit fram deröfver. Kärleken hade uttalat sitt varde; och dess sol hade öfver den nya skapelsen spridt ljus och glans.
Nu först såg han rigtigt den okonstlade flickans enkla skönhet; nu först begrep han hennes hela ungdomliga älskvärdhet; nu först förstod han den hjertats naturliga oskuld, som under de få gånger han sammanträffat med henne visat sig i hennes handlingar och blickar, i hennes ord och tystnad.
Hon hade öppnat för den husville sin atelier och lemnat honom nattherberge der. I de taflor och utkast han der sett, hade han umgåtts liksom med hennes innersta tankar. Han hade slumrat och drömt i ett rum, der hennes själ så ofta sväfvat bland sköna bilder. Minnet deraf var för honom kärt, men det blef honom först nu ljuft. Det hade hitintills saknat något af blygsamhetens milda gloria; men erhöll den nu i desto högre och vackrare betydelse, ty nu förstod han henne, förstod att hon handlat endast af den innerligaste och renaste oskuld, af naturlig och okonstlad välvilja. Också hade han hitintills ej vågat tacka henne, nu beslöt han att göra det.
Hans möte med Adlerstjerna, som var utsatt till samma dag, kl. fem på eftermiddagen, hade återfört honom till sig sjelf. Duellen är ett af de grymmaste skämt passionerna uppfunnit, en djerf ironi af menniskan på guds skapade godhet, ett mord i en sårad fäfängas namn, en dödsstöt på sidan om lagen. Det hjerta en allvis försyn gifvit lif, och natur och samhälle med vårdande händer utvecklat, krossar duellen i stöd af en logik, der hatet uppställer premisserna och slumpen drager konklusioner, allt i en lumpen hämds intressen. Döden kommer ej här i skepnaden af kärlek och försoning, utan från afgrunden med samvetsqval och ruelse. Utan all fruktan infinner sig ej heller någon hederlig karl på duellplatsen.
Döring kände sig också djupt uppskakad och upprörd. Han hade skrifvit till sin far, den gamle Döring, med befallning till From, att, i fall han ej återkom samma dag, bära brefvet på posten.
En enda önskan återstod honom blott nu. Han ville ännu en gång sammanträffa, om äfven blott för ett ögonblick, med Louise.
Under det han ännu vandrade fram och tillbaka i rummet, obeslutsam hvad han borde göra för att träffa henne, öppnades dörren och From inträdde.
Den trogne tjenarens ansigte var fullt af oskrymtad och öppen glädje, men knappast hade hans kloka ögon hunnit betrakta det djupa allvar, som uttryckte sig i Dörings, förrän äfven hans utseende förändrades.
— Gu' ä icke ni ledsen, husbonde. Ja' säjer alls inte om'et, ty
