en inre varnande röst att aflägsna sig. Med en ynglings modiga sinne vred han emellertid om låset och inträdde.
Louise var der. Hon arbetade. Med paletten i ena handen och penseln i den andra hade hon stigit tillbaka ett steg från sin tafla och betraktade den bild, hvarmed hon var sysselsatt.
Döring stannade strax innanför tröskeln, obeslutsam, huruvida han ännu skulle tyst dröja der eller gifva sin närvaro tillkänna och närma sig.
Upptagen af sina fantasier, märkte Louise honom icke. Missnöjd, som Döring tyckte, med sitt arbete, aflägsnade hon sig ännu ett steg ifrån taflan, under det hon fortfarande granskade den.
Det blef allt mer och mer tydligt för Döring, att hon ej var nöjd med den figur, som hon senast anlagt.
En suck trängde sig i denna stund fram ur Dörings bröst.
Hon hörde ljudet och vände sig emot honom. Vid hans anblick försvann missnöjet från hennes ansigte, ögonen klarnade, de blefvo liksom allt blåare och djupare. Någonting förklaradt omgaf den späda och täcka gestalten i denna stund. Det var ögonblickets poetiska stämning, som förklarade henne.
Döring uttog ett steg för att nalkas henne.
— Stilla, stilla! ropade hon med en värme, som genast hejdade honom.
Derpå trädde hon åter till taflan, och under det hennes blickar vandrade emellan honom och taflans duk, flög penseln öfver den senare.
Och allt efter som penseln fulländade sitt verk, lyste glädje och tillfredsställelse i Louises ansigte.
— Kom hit, skall ni få se! yttrade hon slutligen.
Taflan förestälde en scen, lösryckt ur en tornéring, föreställande ett ungt fruntimmer i den stund hon prisbelönar den segrande riddaren.
— Låt mig höra ert omdöme, uppmanade hon honom.
Med en blick på taflan hade Döring sett att den knäböjande riddaren fått hans egna anletsdrag. I hans öfverraskning var det ej möjligt för honom att yttra sig. Tyst betraktade han vexelvis henne och taflan.
— Misstycker ni, min fröken, sade han slutligen, om jag gör en anmärkning.
— Långt derifrån; tvärtom, jag tycker mycket mera om förståndiga anmärkningar, emedan de förbättra en, än smicker, som försämra oss. Säg er tanke, Döring, och jag skall söka ändra mitt arbete.
— Om ni med en blick i er spegel målade om det der prisbelönande fruntimret, skulle taflan, åtminstone för mig, få ett ännu högre värde.
Hon såg förundrad på honom. Det var, som om hon icke skulle ha' förstått hans mening.
— Ni är väl ej förtörnad, min fröken, för det jag vågat inträda här?
