184
— Visst icke, Döring. Jag visar ej gerna mina taflor, det är sant, men ni har rättighet att se dem, emedan ni en gång har gjort mig en stor tjenst, för hvilken jag alltid skall känna mig tacksam. Se på dem fritt, och låt mig höra hvad ni tänker om dem.
Döring trodde sig böra efterkomma hennes önskan. Han tog också genast i betraktande hennes eget lilla porträtt — det, som så mycket förtjusat honom, då han första gången befann sig i detta rum. Det var nu färdigt, och, som Döring tyckte, ett litet mästerstycke.
Han glömde ej heller bort det lilla rummet innanför ateliern, der han hvilat första natten af sitt vistande i hufvudstaden.
Rummet var helt litet, egentligen ett läsebibliotek, för att icke säga ett originalbibliotek.
Här var det, som hon, då penseln hvilade, sökte genom goda författare förädla sitt sinne, bilda sitt omdöme och rikta sin smak.
Döring beslöt att tacka henne för den välvilja, som hon visat honom, då hon för honom, främmande och obekant som han var, öppnat en tillfällig fristad i detta lilla rum; men då han betraktade henne, dog ordet bort från hans läppar. Hon syntes sjelf ha bortglömt det helt och hållet.
— Nåväl, jag skall tyst minnas hennes godhet, tänkte Döring, men ej tala derom.
Han stod nu åter vid hennes sida. Något samtal syntes ej vilja komma i gång dem emellan; men hans bröst höjde sig, och hans ögon följde hvarje hennes minsta rörelse. Ju längre han betraktade henne, desto mera upprörd kände han sig. Hos en varmhjertad yngling springer sinnesstämningen lätt öfver från den ena ytterligheten till den andra, från den största glädje till den djupaste känslosamhet. Döring var en frisk och glad yngling, men hans vaknade böjelse hade omstämt tonen. Kärlekens preludier gå sällan i dur, utan i moll. Hennes tystnad ingaf honom emellertid den förmodan, att han var henne likgiltig.
— Hon älkar dig icke, min käre Döring, resonerade han för sig sjelf. Bryt upp i tid, min gosse!
Men då Döring gjorde tecken att gå, kastade hon en af dessa blickar på honom, hvarmed jordens döttrar ännu i dag skola kunna locka englarne ned från himmelen.
Han stannade.
Ett sådant ögonkast är en hel himmel, urladdad i en stråle; en bön ur hjertat af oförklarlig, men oemotståndlig magt; ett löftesfullt regnbågstecken i skiftande och ljusa färger, som vi förstå utan att kunna beskrifva, som lofvar oss så mycket utan att vi veta hvad det är, som det lofvar.
En sådan blick är det hemliga frimurare-tecknet mellan tvenne hjertan. Mot eller med vår vilja lyda vi dess inflytelse.
Döring saknade ord att uttrycka sig; men följande sin känslas oemotståndliga bud, sänkte han der han stod, tätt intill staflit, ett knä för henne. Icke heller öfver Louises mun kom något ljud, men den
