Gustaf också ha lyckats, såvidt ej en svensk brännare för tidigt blifvit afsänd, man vet ej om af oförstånd och förhastande, eller af förräderi; nog af, i stället för att antända något af de ryska linieskeppen, antände den ett svenskt, hvilket ännu ej utkommit ur den trånga farleden. I den förfärliga villervalla, som uppstod, mindre af stridens hetta, än af faran att se det svenska fartyget ohjelpligt förloradt, se lågorna fladdra från rå och mast, se elden girigt sluka de brännbara ämnena för att öfverlemna resten åt hafvets djup, se det gunga såsom en flammande fyrbåk på en af stormarne upprörd vattenyta, se det slutligen med en döfvande knall liksom träffadt af åskan springa i luften, kastande sina trenne master såsom tre jättelika spjut upp emot skyn; i denna villervalla invecklade sig fem eller sex af våra skepp i hvarandra, stötte på grund och voro förlorade. Nära nog utan svärdslag blef en stor del af vår flotta tagen,
— Nåväl?
— Gustaf förlorade dock icke modet. Litande på sina svenskars tapperhet och förtröstande på försynens nåd, slutade han ej genast striden, utan jagade sjelf några flyende fiendtliga fartyg med sin slup. Denna oförsigtiga djerfhet hade så när kostat honom lifvet eller faran att tillfångatagas. I detta brydsamma ögonblick, sjelf ej seende någon möjlighet att undkomma, lemnade han några vigtiga papper till en af sina officerare.
— Det är sant; äfven jag har hört denna berättelse.
— Huru striden gick, huru man manövrerade, vet jag ej, men genom samme officers mod och skicklighet räddades emellertid Gustaf och lyckades undkomma till Sveaborg. Denne trogne och tappre officer lär heta Ehk… jag tror… Ehk af Ringstaholm eller något dylikt.
— Han lefver ännu? Ehk? Du måste misstaga dig.
— Jag misstager mig ej; men det är icke den Ek, om hvars tapperhet och mod våra krigsrapporter från den tiden på ett så lysande sätt tala, utan en annan, som skrifver sitt namn med h — Ehk. Jag vet ej ens, om de äro slägt med hvarandra. Men nog härom. Den Ehk, hvarom jag talar, lefver emellertid ännu i dag. Bosatt här i hufvudstaden, befinner han sig i det största armod. Gustaf hann aldrig att belöna honom för hans tjenster, och jag frågar dig, goda Hedvig, skall väl Carl nu undandraga sig det?
— Ehk… Ehk af Ringstaholm, jag tycker att jag har hört det namnet förut, men…
— Helt säkert, Gustaf har troligtvis talat om honom.
— Nej, det är från annat håll jag hört honom nämnas. Ah, nu minnes jag. Reuterholm har omtalat honom, och…
Hertiginnan sänkte sitt hufvud; det låg någonting förhoppningslöst i hennes utseende.
— Skulle Reuterholm ha något att anmärka emot den tappre?
— Jag skall säga dig, huru det förhåller sig. Vid 1772 års revolution blef Reuterholms far, riksrådet, genom Sprengtportens försorg
