Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/191

Den här sidan har korrekturlästs
187

— Ni skulle ha' betraktat mig som page.

— Har jag ej blifvit förbjuden att göra det?

— Det är rätt; men som en vän kunde ni ha' förtrott mig det.

— Då ni var page, afslog ni min önskan att få blifva er vän.

— Lika mycket, men då ni kom hit, kunde ni ändå ha' omtalat det för mig.

Hon syntes vilja banna honom för hans förtegenhet, och det gladde honom.

— Min duell var icke desto mindre till en del orsaken till min hitkomst, emedan jag önskade att ännu en gång få se er.

Döring fixerade henne, då han yttrade dessa ord, men det var omöjligt att se, hvad intryck de gjorde.

— Kanske känner ni icke, Döring, att Adlerstjerna är en utmärkt skytt?

— Jag har anledning att förmoda det.

— Och ni sjelf?

— Äfven jag skjuter utan allt sjelfberöm ganska väl, men har andra skottet.

Vid detta svar afspeglade sig en mindre väl undertryckt smärta i Louise's ansigte. Han såg en ryckning i ögats kastning och anade en strid inom henne. Men med undantag af denna för en mindre skarpsynt granskare omärkliga rörelse, förrådde hon icke hvad som föregick i hennes inre.

— Jag önskar er lycka, sade hon efter en stund, men rösten var ej mera så lugn och stadig som förut; det beror ej på er att förekomma en olycka, ifall försynen vill att den skall inträffa. Ert lif ligger i guds hand.

— Det är sant, min fröken, men jag vet något, som höjer mig öfver hvarje fara.

— Ert mod, menar ni?

— Mitt mod skall ej öfvergifva mig, blott icke hoppet öfvergifver mig.

— Hoppet?

— Hoppet att det finnes ett hjerta, som deltager för mig; hoppet att jag har någon att lefva för; hoppet att framtiden bevarar ett skönt mål för min verksamhet; hoppet att jag en gång, då jag förvärfvat mig ära, aktning och namn, vet någon, invid hvars sida jag kan söka mödans lön och kärlekens belöning. Detta hopp — eger jag endast det — skall skyddande omgifva mig med sin osynliga sköld. Men eger jag det?

På den täcka flickans kind vexlade en lätt färgskiftning:

— Hvar skall duellen ega rum?

— På Djurgården, strax bortom Blå porten, på en liten udde, som utskjuter i Surbrunnsviken.

— Får jag bedja er om en sak?

— Ack ja! jag bifaller den i förväg.