190
— Således, min fröken, om ni vill rädda originalet, beror det på mig. En god modell bör man väl göra något för.
— Låt höra edra vilkor.
— Lofva mig att få hoppas på er, och jag kratsar kulan ur min pistol.
— Då vore det bättre, min grefve, att ni kratsade hjertat ur mitt bröst.
— Det förra är lättare än det senare, och jag tycker ej om svårlösta problem.
— Bry er då ej heller om mig; och glöm ej bort, min kusin, att om ni kratsar kulan ur er pistol, så kan ni sjelf falla för det der originalets, hvars lif ni anser ligga i er hand.
— Ni är fyndig min fröken.
— Jag anar äfven en annan möjlighet.
— För all del, dölj den icke för mig.
— Jag vet skyttar, verkliga skarpskyttar, som skjutit så väl…
— Så väl…
— Att de skjutit bom, min kusin.
Sedan Louise återkommit till sig sjelf, retade henne Adlerstjernas sarkasmer att gifva honom lika godt igen. Hon var ej mera mägtig sig sjelf.
— Och ifall det nog olyckligt skulle inträffa också med er, vet ni hvad som då händer?
— Ni har ett så älskvärdt sätt, min fröken, att intressera er för min framtid, att jag alltid med nöje hör hvad ni behagar säga. Låt mig för all del derför veta, hvad som då kan inträffa.
— Att er motståndare… skänker er lifvet.
— Verkligen? Det vore en artig present, men som, vill gud, jag likväl skall söka förekomma. Ni har emellertid intet hopp att gifva mig?
— Intet.
— En fråga tillåtes mig väl dock att göra, min kusin? Hoppas ni på någonting sjelf?
— På mycket, min kära kusin.
— Mycket kan likväl lätt bli intet.
— Ni tror det.
— Men intet kan också bli mycket.
— Lita ej derpå.
— Ni behöfver alltid en modell. I brist på en tager ni väl slutligen en annan.
— Herr grefve!
— Vid förefallande behof vågar jag innesluta mig i er åtanke. Farväl, min kusin!
