— Huru ert hjerta klappar af ängslan… huru er hand darrar.
— Ah…
— Huru skottet brinner af.
— Och…
— Träffar en rutten gren.
Med stadig genomträngande blick hade den främmande härunder ihärdigt och envist betraktat Adlerstjerna. Denna blick, skarp som en dolk, och dessa iskalla ord trängde sig oemotståndligt in i hans hjerta, och det klappade för första gången af en oförklarlig fruktan.
— Och min motståndare? erinrade han.
— Äfven hans pistol ser jag rigtad mot ert hufvud.
— Vidare…
— Resten står i Guds hand, afbröt den okände sina egna tankar.
— Ni måste säga oss, hvem ni är, min herre, inföll Adlerstjerna.
— Mitt namn är Vincent Pauletti; jag är läkare, om det påfordras.
Han hade knappast slutat meningen, förr än man hörde en vagn komma ditåt; en stund derefter instälde Döring sig, men ensam. Från hufvudstadens kyrktorn hördes i detsamma klockan slå fem.
— Jag fruktade att ej hinna fram, yttrade han. Jag kom att uppehålla mig, för att ännu i sista ögonblicket söka skaffa mig en sekundant, men det var mig omöjligt.
— Ni har således ingen sekundant med er, anmärkte Adlerstjerna.
— Jag har haft tvänne; men båda två, den ene efter den andre, hafva blifvit kommenderade i tjenstgöring. Om ni tillåter, herr grefve, kan jag ju få anse er sekundant äfven såsom min. Jag hyser icke det ringaste misstroende.
— Så hedrande ert förtroende till min karaktär äfven är, förklarade Adlerstjernas sekundant, kan jag likväl ej åtaga mig att vid ett så vigtigt tillfälle spela en tvåfaldig roll. Det är för öfrigt stridande mot reglerna.
— I sådant fall duellerar jag utan sekundant, anmärkte Döring. Man kan eljest tro, att Jag sjelf gifvit någon anledning till mina sekundanters frånvaro.
— Duger ej, inföll sekundanten åter. Äfven det är emot reglerna.
Adlerstjerna teg; men det löje, som gled öfver hans läppar, talade desto mera.
— Om jag kan tjena er med så litet som att blifva er sekundant, yttrade Vincent, som hållit sig på sidan och ej förut blifvit bemärkt af Döring, men nu framträdde, så skulle det vara mig ett nöje.
Vid detta anbud och åsynen af Vincent, som han ej sett, sedan han medföljde honom till Weisenburg, erfor Döring en verklig glädje.
— Jag tackar, svarade han, ni hjelper mig ur en stor förlägenhet. Så der ja, då är allt i ordning. From, tag hit schatullet!
— Du beger dig nu härifrån, min kära From, tillade han derefter, och infinner dig här först, då du blir kallad.
From stod qvar.
