196
— Hör du ej hvad jag säger? Lemna mig!
Tigande aflägsnade han sig nu, men med sänkt hufvud och en tår i sina ögon: han anade hvad som förehades.
Adlerstjerna och hans sekundant hade härunder tyst samtalat med hvarandra.
— Ursäkta mig, herr Döring, inföll sekundanten derefter, men jag får erinra er, att er sekundant måste antingen vara adelsman eller officer. Grefven fordrar det, och han har rätt dertill.
— Hvad vill ni då att jag skall göra?
— Uppskjuta duellen.
— Det medgifver jag icke; allas tadel skulle i sådant fall träffa mig.
Sekundanten ryckte på axlarne.
— Och det är väl äfven ert fel, menade han.
Döring var försatt i en svår ställning. Hans heder stod verkligen pås pel. Hederslagarne voro den tiden ömtåligt nogräknade. Duellen var väl ett oäkta barn af en försvunnen, sant ridderlig och chevalerisk anda, men tidens hade upptagit den såsom sin egen myndling. Så ensam Döring äfven nu var, visste han, att han snart skulle bli ett föremål för allas granskande omdöme. Om hedern och dess fordringar tänkte han också alldeles på samma sätt, som man i allmänhet då tänkte; och om möjligt hade han blifvit ännu ömtåligare om sitt namn och sin ära, sedan Louise tillhviskat honom det enda, men så betydelsefulla ordet: hoppas!
— Ni fordrar således, anmärkte Vincent, att herr Dörings sekundant skall antingen vara officer eller adelsman.
— Jag fordrar det, genmälte Adlerstjerna, det är min oförgripliga rätt.
— Kan han icke få vara både officer och adelsman på en och samma gång?
— Desto bättre.
— Nåväl då, fortsatte Vincent, jag får den äran tillkännage, att jag är både det ena och det andra.
— Ni är ju läkare?
— Det ena goda förskjuter ej det andra.
— Bevis, min herre!
— Är ni nöjd, herr grefve, om jag visar er sekundant, att jag är hvad jag säger, och han erkänner det, utan att han för öfrigt vidare upplyser er om hvem eller hvad jag är?
— Fullkomligt.
Vincent bad Adlerstjernas sekundant följa sig ett stycke derifrån samt upptog och visade honom tvänne pergamentsrullar. Sekundanten betraktade dem med öfverraskning, och sedan han med den största uppmärksamhet granskat dem, återlemnade han dokumenten med en vördnadsfull bugning.
— Hvad ni har sett, har nödvändigheten tvungit mig att visa er. Jag hoppas, att det stannar emellan oss.
— Var derom öfvertygad.
