200
Vincent betraktade ej mera Adlerstjerna; hans uppmärksamhet följde i stället Döring. Barrièren var nu hunnen. Endast tre alnar skilde dem åt. Döring höjde sin arm och utsträckte pistolen. Adlerstjerna blickade in i dess mynning utan den minsta blinkning, utan den minsta rörelse i sitt ansigte. Nu var det han, som, trotsande faran, var lugn och likgiltig.
Men i samma ögonblick som man väntade att skottet skulle brinna af och kulan genomborra offrets panna, kastade Döring bort pistolen.
— Ni må bedöma mig, huru ni vill, herr grefve, yttrade han; men jag är ingen mördare. Det är icke för att skänka er lifvet, utan för att befria mig från förebråelsen af ett mord, som jag vägrar att skjuta.
Hvad som härvid föregick inom Adlerstjerna är svårt att beskrifva. Han visste icke, om han skulle högakta eller förakta sin motståndare, om han skulle älska eller hata honom. Liksom om kulan träffat honom, plågade honom Dörings handlingssätt, och han kände sig förkrossad. Han var ej mera öfverens med sig sjelf, han blygdes för Döring, under det han både beundrade och förbannade honom. Under tystnad sänkte han sina ögon mot jorden och stödde sin hand på den för tillfället ordnade barrièren.
— Ni är en ädel, ung man, yttrade Vincent till Döring och klappade honom vänligt, nästan faderligt på axeln; jag tackar er för denna lektion. Herr grefven har väl ingenting mera att befalla?
Adlerstjerna svarade intet, men hans hjerta sammandrogs vid denna fråga, och de mildare rörelser, som börjat insmyga sig i hans inre, försvunno. Emellertid stötte han pistolerna ned i sina hölster, och utan att säga ett ord kastade han sig upp på sin häst, hvarefter han helsade Döring och Vincent kort och kallt samt i sträckande karrier aflägsnade sig från dem, åtföljd af sin sekundant.
— Döring, yttrade Vincent, ni har en farlig fiende i Adlerstjerna. Akta er!
Under det duellen ännu fortgick, hade den lille gossen, hvilken, dold bakom buskarne, på helt nära håll följde händelserna, allt emellanåt lemnat sin post och rapporterat för de tvänne fruntimren stridens gång.
Då Vincent och Döring ämnade stiga upp i sin vagn, för att äfven begifva sig derifrån, infann han sig hos dem.
— Är icke någon af herrarne läkare? frågade han.
— Jag, svarade Vincent.
— Ack, min herre, haf då godheten och följ mig hit upp till ett fruntimmer, hvars lif synes sväfva i den största fara.
Vincent följde genast.
Då han uppkom i de tvänne beslöjade fruntimrens rum, hvilade det ena på en soffa; det andra låg tröstlöst på knä bredvid henne, sysselsatt att med våta omslag återkalla henne till lif.
— För guds skull, herr doktor, bad den senare, rädda henne; men snart — på ögonblicket — ni skall veta…
