202
ett tecken till Döring att uppkomma. Då han inträdde, fann han till sin glädje och förskräckelse Louise vanmägtig på soffan.
— Jag aktar tvänne unga, ädla hjertans varma kärlek, yttrade Vincent med en rörelse, som kom från hans hjerta, och jag lemnar er ett ögonblick allena.
Den eljest alltid så beräknande och kalle Vincent föreföll Döring djupt rörd i detta ögonblick. Han blickade också upp i hans ansigte och såg en tår rulla utför de bleka, stränga anletsdragen.
Äfven han har älskat, tänkte Döring.
Men som stranden af ett haf sjunker bort i dimmor för den sig aflägsnande seglaren, och det mål, dit hela hans håg vänder sig, allt mer och mer uteslutande framstår för honom, sysselsättande alla hans tankar och önskningar, så försvunno äfven för Döring alla andra erinringar, utom den enda, hvars föremål hvilade med bleka kinder och slutna ögon framför honom. Omkring Louise samlade sig hela hans hjertas lif. Han böjde knä vid hennes sida, fattade hennes arm, tryckte sina glödande läppar på denna hand, hvit som snön, men kallare än den; och kärlek och natur verkade med förenade, underbara krafter: hon rörde sig åter, hon uppslog sina ögon, och den irrande blicken fick småningom ett bestämdare uttryck, på samma gång den äfven allt redigare och redigare uppfattade Dörings bild. Det var, som om han höjt sig upp ur ett luftigt töcken framför henne, som om en magisk skuggbild småningom förvandlat sig till en verklighet.
— Det är ni! utropade hon slutligen. Ah, bedraga mig ej mina ögon? Såg jag ej pistolen rigtad mot ert hufvud, hörde jag ej ljudet af det dödande skottet, lyste ej elden, stupade ni icke? Min gud, är det då verkligen ni, eller endast en feberdröm?
— Ni bedrager er ej, det är jag.
Hon hörde hans röst. Ännu betraktade hon honom med en stirrande blick.
— I sanning, det är ni. Men huru har ni kommit hit? Hvar är jag? Tyst! nu mins jag. Hvar är fröken Rudensköld? Hon följde med mig hit. Hvarför har hon lemnat mig?
Döring höll ännu hennes hand i sin. Den var nu så mjuk, så varm, så skön; han lyfte den till sina läppar och tryckte ännu en brinnande kyss på den.
Liksom väckt af ett trollslag, återkom hon nu ögonblickligt till sig sjelf.
— För guds skull! ropade hon, under det hon häftigt ryckte sin hand ifrån honom, lemna mig!
Det låg så mycken förskräckelse i hennes uttryck, att den nästan gränsade till fasa. Döring släpte hennes hand. Det smärtade honom att släppa den. Det var honom ett ögonblick, som om en länk mellan deras hjertan brustit och lemnat efter sig ett djupt sår. Älskade hon honom eller älskade hon honom icke? Han hade trott det ena, nu trodde han det andra. Men de känslor, som det ena ögonblicket ingaf
