honom, försvunno det andra. I denna stund förstod han hvarken sig sjelf eller henne.
— Ni tillät mig likväl, min fröken, att hoppas, yttrade han.
— Har jag gjort det, sade hon och reste sig upp. Ah, herr Döring, jag vet ej alltid hvad jag säger. Men hvarför äro vi ensamma? Hvar är…?
Hopp och tvifvel, tro och misströstan, glädje och smärta vexla hastigt i en ung mans hjerta, då det hemfallit under kärlekens förtrollning.
Döring betraktade henne med lågande blickar. Han visste icke hvad han skulle tro, men beslöt att förskaffa sig visshet. Stunden tänder och släcker hoppets fackla i hvarje älskande bröst. Han fann, att hvad han nu gjorde, gälde hela hans lif. Vek han nu, vek han också för alltid. Stannade han deremot…
— Edra ögon äro upprigtigare, min fröken, än er mun.
Louise hade ej mod att betrakta honom.
— Edra läppar hafva hviskat till mig: hoppas, men edra ögon hafva sagt mig mera.
— Herr Döring…
— Skall jag våga säga er hvad de sagt mig, skall jag våga bryta inseglet till den hemlighet, som icke vill fram öfver edra läppar, skall jag våga att — till och med förtörna er, för att komma till visshet. Ja, min fröken, jag måste det. Vårt lugn fordrar det, vår frid befaller det. Utan att våga inför oss sjelfva erkänna, i hvad förhållande vi stå till hvarandra, skola qval och oro tära och förtära oss. Tystnaden måste brytas. Nåväl…
Louise's barm höjde sig oroligt, en täck rodnad brann på hennes kinder, och med mot golfvet sänkta ögon stod hon der, en bild af den blyga, rädda, den fruktande jungfruliga kärleken.
— Edra ögon hafva förtrott mig allt. De hafva sagt mig…
Döring lutade sig ned för att kunna blicka henne i ansigtet, under det hans röst allt mer och mer öfvergick i en sakta, susande hviskning.
— De hafva sagt mig — fortsatte han — att ni älskar mig.
Hans ord dogo bort som en vind i en blommas kalk.
Louise's hufvud sjönk ned emot hans bröst. En mild engel sväfvade med sakta vingslag öfver hennes hjertas verld och fylde den med ljus och frid.
Ett rosenskimmer flög öfver hennes ansigte, ett ljuft leende speglade sig i hennes öga.
— Vid himmelen! ni älskar mig då, hviskade Döring.
Det förtroliga, vänliga du-ordet kom ej öfver hans läppar. Han var lycklig, och dock så främmande för sin lycka.
Intet ord kom öfver Louise's läppar. Hon förmådde ej att i ord uttala hvad hon kände. Hon var lycklig i sitt inre, och det var henne nog. Dörings utrop besvarade hon endast med en blick, som vänligt,
