204
men förläget yppade hvad hon kände, och en suck, som varm, men ändock rädd, höjde hennes barm. För henne var denna stund endast liksom en dröm, men en dröm, om hvilken hon förut drömt. Döring tyckte sig trycka en blommande sensitiva till sitt bröst.
Vincent närmade sig nu åter. Man hörde hans steg utanför dörren.
— Louise, erinrade Döring, någon kommer.
— Hon lyfte upp sitt hufvud. Hennes själ log emot honom.
— Vi måste skiljas, återtog Döring.
Hon svarade icke; men tyst drog hon sin arm från hans lif och sjönk med hufvudet i sin hand ned i en karmstol.
I detsamma inträdde Vincent.
— Nu bort härifrån, yttrade han till Döring. Skynda er, jag följer er om ett ögonblick.
Ännu en gång tryckte Döring hennes hand, ännu en gång möttes deras blickar, ännu en gång kände de lyckan af att veta att de älskade hvarandra.
Så snart dörren var stängd bakom Döring, insläpptes fröken Rudensköld.
— Jag har uppfylt mitt löfte, sade Vincent. Er vän är åter frisk.
Glad slöt fröken Rudensköld Louise i sina armar; rodnande och blyg hvilade Louise mot hennes bröst.
Skyar af guld och purpur bebåda solens stundande uppgång, dagen
skimrar såsom ett rosenrödt flor öfver jorden, morgondaggen glimmar
som rubiner i trädens kronor, vinden suckar så underbart, och lärkan
höjer sig på dallrande vingar, sjungande mot skyn. Allt är så skönt,
så rikt, så präktigt, och likväl — hvem förklarar naturens härliga och
oändliga mysterium? Slumrande och stum, anar man dess förklaring,
och den förklaras äfven, men endast i ny beundran, i nya aningar.
Blicka in i ditt hjerta, då kärlekens första morgonväkt förkunnar dig, att dess dag skall rinna upp inom dig, och du skall se samma syner, höra samma melodier, erfara samma underbara rörelser, och tyst och anande sänka ditt hufvud.
Sådant är alltid hjertat, då en gud nalkas det i sin oändliga kärleks under.
