— Ah, om Ehk blott vore ett politiskt påhitt?
— Han utmanade fröken på vad.
— Huru?
— Han skrattade och försäkrade, att han vore böjd att sätta upp ett af ryska kejsarkronans smycken, under påstående, det hon bedroge sig i sitt omdöme om hertigen.
— Jag anar en list härunder.
— Att Ehk långt fortare och säkrare skulle hinnas af hans barm- hertighet än af hertigens.
— Hvilken kränkande fiendtlighet!
— Du inser att jag har allt skäl att vara upprörd.
De båda damerna tystnade. Frågan hade äfven för hertiginnan blifvit af ömtåligt intresse. Känslig för starka intryck, bedömde hon förhållandena med ett liftigt hjertas deltagande. Hjertat dömer alltid oförvilladt, då känslan är sann. Här gälde det också det hon högst aktade, hertigens heder. Frågan angick ej blotta skenet; hugget måttades djupare. Den ytligaste bekantskap med grefve Stackelberg och i allmänhet med den tidens schackspelspolitik skulle ha öfvertygat hvar och en derom. Vid denna tid betydde icke folket alldeles detsamma som nu, ehuru det började att i utbrytande paroxysmer här och der visa att det kunde betyda någonting. Men desto mera uppmärksammade konungarne och regeringarne hvarandra ömsesidigt. Man bedömde icke ett politiskt fel eller misstag efter måttstocken af det onda, som det framkallade inom folken, utan efter den uppfattning, som handlingen framkallade inom de öfriga regentfamiljernas konklav. Det var också mindre den moraliska halten i en regents handlingssätt, som togs i betraktande, än hvad intryck detsamma gjorde på furstepolitiken och hvad följder diplomatien deraf kunde draga. Skandalen var alltid en sak af vigt; den var en tyngd mera i vågskålen, hvarefter slugheten noterade kursen för det ena eller andra hofvets skicklighet att behandla den politiska balanserstången. Diplomatien spelade visserligen sitt spel, klädd i den offentliga moralens kostym, men denna kostym var sällan något annat än en teaterdrägt. Systemet var alldeles detsamma, som många enskilda familjer ännu ega, det nämligen, att lägga mycken vigt på, huru man var klädd eller uppförde sig, då man var ute, likgiltiga för öfrigt, huru man var eller betedde sig i sitt eget hem.
— Du menar således, återtog prinsessan, att Reuterholm icke skall kunna förmås att hjelpa Ehk; att han skall förbise alla de omständigheter jag omförmält, och blott följa sin egen personliga, ensidiga ovilja.
— Han är statsman, du, och den tiden torde ännu vara långt borta, då våra statsmän glömma sig sjelfva.
— Skulle man ej kunna öfvertala hertigen att handla på egen hand? Om icke hans hjerta frivilligt ärar Gustafs minne, bör han dock af politik göra det. Europa minnes ännu den aflidne och skall ej så lätt glömma honom. Skulle man ej…
— Omöjligt, du känner Carl.