i lynnet, öppna sinnena, förändra öfvertygelserna, mildra omdömena och småningom nedbryta de murar, som omständigheterna någon gång uppresa emellan olika personer, samt försona och förmedla dem med hvarandra.
Men han stannade icke här. Han ville äfven afväpna sina motståndare här hemma.
Det politiska lifvets dolda driffjädrar voro honom för väl bekanta, att han ej skulle känna, till hvilkens parti hans fördelar nu ledde honom.
— Ni åsyftar, herr baron, yttrade han till Reuterholm, att förminska Armfelts inflytande.
— Jag vet mig icke ha gifvit någon anledning till en sådan förmodan.
— Lika mycket; syftemålet är detsamma. Herr baron, jag kommer för att förena mig med er.
— Hvarje vän är mig välkommen, ehuru jag visserligen icke har något annat syftemål än fäderneslandets fördel.
— Jag eger likväl en önskan, herr baron.
— Det skall alltid, herr hofmarskalk, vara mig en glädje, i fall jag kan göra något för er.
— Genom hertigen skulle ni, herr baron, hos prinsessan kunna förskaffa min slägting, Adlerstjerna, en plats i hennes svit vid den utrikes resa, som nu förberedes.
Reuterholm lofvade att göra hvad han kunde, och hofmarskalken försäkrade sig böjd att visa sig tacksam.
Men för framgången af sina planer stötte Reuterholm på ett oförutsedt hinder i hertigens vankelmod. Så länge han med vältalighet, bestående af en svassande och uppdrifven fantasis dunkla fraser, här och der genomkorsade af en blixt af snille, hänförde hertigen, ingick denne på allt, som Reuterholm föreslog; men så snart en verklig handling derpå skulle följa, tvekade han, emedan han, oaktadt han hatade Gustaf III:s parti, äfven fruktade det.
— Detta parti, yttrade Reuterholm mer än en gång, vill knappast erkänna det närvarande. Det lefver i minnet och i hoppet, i den förflutna tiden och i den kommande. Om möjligt, skulle det vilja förkorta det närvarande och låta framtiden genast aflösa oss. Försvara er, min furste, eljest skall man trampa edra rättigheter under fötterna. Har icke Armfelt, ers höghet, redan fordrat, att den unge konungen borde bevista konseljen?
Vid denna erinran förmörkades hertigens ansigte.
— Blickar icke folket upp på honom, som om han vore konungens ende försvarare och vän, och vi öfriga monarkens fiender?
— Säger du det?
— Gå ut på gatorna en afton… och hör och se… och hvart ers höghet vänder sig skall denna uppfattning ljuda i edra öron.
— Men min brorson vill icke sjelf bevista konseljen. Jag tror
