Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/217

Den här sidan har korrekturlästs
213

— Elake! Vill du kanske påstå, att det är en degradation?

— Icke heller är det en fastighet.

— Utan ett lösöre, menar du.

— Vårt samtal erinrar mig om ett infall af Alcibiades.

— Låt höra det.

— Då någon yttrade till invånarne i Patæ, att Atheniensarne skulle uppsluka dem, svarade han: »kan väl hända, men småningom och från fötterna, Lacedæmonierna deremot skulle sluka dem från hufvudet och på en gång.» Det är alldeles så med kärleken och äktenskapet. Uppslukas skola vi, min lilla Hedvig, af det vackra könet; men kärleken gör det småningom och från fötterna, äktenskapet deremot från hufvudet och på en gång.

— Du är oefterrättlig.

— Är jag det nu också?

Och han slog sina armar om hennes lif och blickade hjertligt in i hennes ögon.

— Jag kommer ihåg en vers, inföll Hedvig, som du citerade för någon tid sedan:

»Orätt man gör mot sig sjelf, om nå'nsin man lejon uppfostrar;
Har man dock gjort det en gång, rätte man sig efter dem.»

Och då jag varit nog barnslig och uppfostra ett sådant der lejon i dig, är det väl också bäst att jag rättar mig derefter.

Dörren öppnades nu, och grefvinnans kammarjungfru inträdde.

— Salongen är färdig, yttrade hon, och man har bedt mig anmäla det.

Armfelt fäste en liflig blick på den vackra flickan.

— Det är bra, Marie, jag skall strax komma ut.

Grefvinnans kammarjungfru var ingen annan än den intagande, täcka Marie, med hvilken våra läsare redan gjort bekantskap på Liljeholmen i första kapitlet af detta arbete. Då hon öfverlemnade till baron Armfelt det af Döring qvarlemnade papperet, hvarigenom han så snart lyckades att blifva utnämd till drabant, föreslog Armfelt Hedvig att erbjuda henne en ledig kammarjungfruplats. Som grefvinnan tyckte om flickans utseende, ingick hon också gerna på sin mans önskan, och Marie mottog anbudet med yttringar af den upprigtigaste glädje.

— Du måste medgifva, anmärkte Armfelt, under det hans blick ännu hvilade på den dörr, hvarigenom Marie aflägsnat sig, att jag har gott omdöme och god smak.

— Jag vet ej att du nyligen gifvit mig några bevis, vare sig på det ena eller det andra?

Armfelts läppar krusades af ett skalkaktigt småleende.

— Erkänner du då icke, yttrade han, liksom hade det varit honom omöjligt att i dag låta bli att gäckas med Hedvig, att de kammarjungfrur varit de bästa, som jag föreslagit.