Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/218

Den här sidan har korrekturlästs

214

Men Hedvig upptog denna gången ej allvarligt hans alltför lättsinniga infall, utan hotade honom endast med fingret, under det Armfelt artigt bjöd henne armen och förde henne ut i salongen, der de togo närmare i betraktande anordningarna för aftonen.




NITTONDE KAPITLET.
Tidsteckning[1].

Innan vi gå vidare, måste vi kasta en blick öfver den tid, inom hvilken vår berättelse rör sig.

Verldshistorien eger många öfverväldigande, storartade och ödesdigra tidsskiften. Det adertonde århundradet framträder likväl såsom ett bland de mest märkliga, kanske såsom det märkligaste. Under föregående tidsskiften fortgick visserligen idéernas tvekamp, då såsom alltid. Emot af tidens stormar slitna gamla fandukar utvecklades nya. Vidt utseende, våldsamma och vigtiga sammanstötningar dem emellan egde också rum. Vid hvar och en af dem syntes stora frågor liksom afgöras, men hvad blef likväl verkligt afgjordt? Genomgår man verldshistorien från dessa tider, skall man nästan kunna falla på den tanken, att striden egentligen fortgick endast emellan, för att så uttrycka oss, vissa »vederbörande», utan att folket sjelft ännu på något afgörande sätt inblandat sig deri. Det var likväl detta, som inträffade under det adertonde tidsskiftet, och som gaf det så stor betydelse.

Europas mägtigaste stater beherskades vid slutet af det sjuttonde århundradet och långt in i det adertonde af en uteslutande kallt beräknande absolutism, förtryckande till sin natur, egoistisk och plundringslysten till sina lidelser. Det senare hade nämligen emottagit i arf af det förra, såväl i handlingar som i föreställningssätt, ett för all sund samhällslära lika kränkande som ditintills okändt påtryck. Arfvingen blef äfven derefter. Redan i medlet af berörda sjuttonde sekel reducerade Ludvig XIV med ridpiskan i sin hand den ännu då befintliga parlamentsförsamlingen i Paris till en ganska sekundär, juridiskt pröfvande och dömande, man kan väl säga, mindre sjelfständig hofrätt. Det förblef äfven dervid. Det sjuttonde århundradet höll alltjemt fortfarande »ridpiskan» öfver det adertonde.

Äfven åt de största abnormiteter i verlden har man sökt, för att

  1. De, som blott intressera sig för sjelfva händelsens gång och utveckling, kunna, om de så behaga, öfverhoppa detta kapitel.