18
Missnöjet var synbart i Sofia Albertinas ansigte.
— Låtom oss taga saken litet lugnare, bad hertiginnan. Blott vi få tid på oss, skola vi nog hinna till målet. Jag hoppas det. Således om ett par, tre dagar. Jag skall tala med hertigen.
— Ett par, tre dagar? Nej, nej! Stackelberg kan ju i morgon, om icke redan i afton, sätta sitt beslut i verket.
Klockan slog i detsamma tio.
— I afton är det för sent; låt oss vänta. Nu kunna vi i alla händelser ej göra någonting.
Sofia Albertina reste sig upp. De fina och ädla dragen uttryckte en beslutsamhet, hvilken gaf dem en glans och höghet, som öfvertygade om hjertats äkta furstliga börd.
— Klockan är verkligen mycket, sade hon. Jag tackar ers höghet för det att ni sagt mig er mening. Jag har under vårt samtal betänkt hvarje vexladt ord och är nu af samma öfvertygelse som ni — och Stackelberg — att jag icke har något att hoppas af min brors, hertigens, karakter. Emellertid skall jag icke upphöra att handla så, som jag anser mig vara skyldig Gustafs minne, hvarvid jag åtminstone är viss om en sak, den att rädda, tillade hon efter en kort paus, fröken Rudensköld från förlusten af sitt vad.
Innan hertiginnan hann återkomma från den öfverraskning Sofia Albertinas svar väckte, hade den senare aflägsnat sig.
Hertiginnan kände sig slagen och ville nu skynda efter sin mångåriga vän; men det var redan för sent.
Lyst af det högröda, flammande fackelskenet, rullade prinsessans ekipage redan snedt öfver borggården ut genom slottsportens höga hvalf.
Vi känna af hertiginnans yttrande, att hertigen och Reuterholm
voro sysselsatta med statsangelägenheter.
Låtom oss sakta öppna dörren till hertigens enskilda rum och betrakta dem.
Ligger måhända kartan öfver Europa framför dem och sysselsätta de sig väl med att uppgöra planer till återeröfrandet af förlorade svenska länder, eller utgöra de handlingar och papper, som betäcka bordet, förslag till förbättrande reorganisationer af rikets inre förvaltning? Långt derifrån.
Båda två sysselsätta sig — med att röka sin pipa; och de papper, som betäcka bordet — äro handlingar, tillhörande den mystiska filosofi, som under ordensvurmeriets mask spökade i den tidens till och med klokaste hufvuden.
Rummet är icke starkt upplyst, och de blåa, ringlande tobaksmolnen, som vidgande hvälfva sig omkring dem, öka ännu mera halfdunklet.
Hertigen har intagit en beqväm ställning i en med förgylda bildhuggeriarbeten sirad soffa.
