216
mångt och mycket var i den gamla historien, har Frankrike i ännu större skala varit i den nyare; tidsbegreppens och odlingens elektriska batteri.
Den absolutistiska samhällsuppfattning, som förkunnades och antogs under Ludvig XIV:s tid såsom en politisk trosdogm, emottogs och helsades äfven af de magtegande inom de öfriga länderna, såsom hade den varit en bland de djupsinnigaste och snillrikaste inblickar i statsrättsläran. Begärligt grep man efter den, för att, om ock i tillämpningen något skiljaktigt, dock i grunden alltid densamma, sätta den — hvar och en på sitt håll — i scen[1].
På den störtade feodalismens och de grusade högaristokratiska elementens samt det vid deras sida ditintills tolererade, nu undertryckta parlamentariska inflytandets ruiner utvecklade, segerdrucken af öfvermod och sjelfviskhet, absolutismen sålunda med en förvånande hastighet sin allt annat öfverväldigande magt.
Hvad det sjuttonde århundradet och måhända till en viss del äfven det näst föregående jemväl i och för sig sjelfva voro, synas de dock i allt väsentligt ha utgjort ett ihärdigt och — må vara — till följd af sina inre verldsåskådningar ganska följdenligt förberedande eller inledande arbete till det adertonde. De förra utkastade och uppstälde grundsatserna, det senare genomförde och tillämpade dem i sina yttersta konseqvenser, utan att hvarken de ena eller andra ens anade, till hvilka slutföljder logiken skulle leda. De förra utarbetade texten och utskrefvo liksom rollerna, och i och med detsamma de magtegande hunnit att sätta sig fullt in i dem, uppgick ridån till det adertonde. Och till ett sådant drama, som det utvecklade, till sina handlande personer mer storartadt, till sina sträfvanden mer mägtigt omfattande, till sina kontraster mer våldsamt sammanstötande och till sin slutkatastrof mer tragiskt gripande, veta vi icke att verldshistorien eger något motstycke.
Vår afsigt är icke att följa alla de mångfaldiga och olikartade strömningar, som genomgå Europa under det nu ifrågavarande adertonde tidehvarfvet, utan endast att summariskt angifva skaplynnet i allmänhet.
Följer man de stora hufvudtilldragelserna under den första, om
- ↑ Om Europas ställning sådan den var kort efter den svenske konungen Carl XII:s död skrifver Rotteck följande: »Detta är tiderymden för konungarnes eller furstemagtens fast grundade absolutism i Europas flesta riken. Endast då man afräknar Sverige och Polen, hvarest likväl den förhatligaste aristokrati frambragte ännu olyckligare frukter, samt England, som ensamt gladde sig åt en jemförelsevis större lycka, och till slut några mest genom aristokratiskt tyranni förtryckta republiker, Holland, Schweiz, Venedig och Genua, gälde föröfrigt öfver allt i vår verldsdel intet annat än de regerande husens rättigheter, intressen och begär. Staten syntes öfverallt som ett lifligt begagnadt, till och med lättsinnigt utsuget arrendehemman, massan af nationen såsom plgtskyldiga arbetare för sin egendomsherres räkning, De forna nationalfriheterna voro utplånade och mest förglömda; ingen sjelfständig kraft fanns i staten, mer än herskarens; ingen politisk dygd, mer än lydnadens» o. s. v.
