Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs
217

ock största delen deraf, finner man att absolutismens sjelfviska egoism och iskalla beräkningar i fullt mått följdenligt tillämpa sina teorier. Genom det Spanska successionskriget, det Nordiska kriget[1], Österrikiska successionskriget, Sjuåriga kriget, Rysslands växande välde, Preussens uppträdande såsom militärstat samt Polens delning går en tråd af is, som endast den mest beräknande magtlystnad kunnat spinna.

Synar man de mägtiges uppfattning af sina förbindelser till folken och det sätt, hvarpå de behandlade dem, möter oss systemet måhända i ännu isigare skepnad.

Monarkismens magtbegär egde ingen motvigt. Regeringarne voro allsmägtiga i sitt förmynderskap. I det lilla såväl som i det stora stöptes och döptes institutionerna till kolonnader, endast afsedda att uppbära och förstärka enväldet. Konst och vetenskap spiltade man in i kungliga akademier; handel, industri och näringar i prohibitism och skrån. I de nya formerna trodde man sig finna medel att på sidovägar öka statsinkomsterna, ehuru den redan i finansiel dy kullstjelpta kärran derigenom endast stjelptes åt ett motsatt håll. Hetsjagten emot den individuella friheten sträckte sig ända till lefnadssättet och drägterna. Allt regelbands. Aldrig förr hade monarkiens imposanta emblemer blomstrat såsom då.

Härarne organiserades och uniformerades; folken plundrades och utarmades.

De magtegande lyste och rörde sig i en allt annat förbländande glans; folket suckade under förtryck och elände.

De lärde herrarne i Sorbonne hade i sin visdom och på derom framstäld fråga förklarat, att allt, hvad undersåtarne egde, var konungens egendom, och om han tog något deraf, mer eller mindre, tog han endast hvad som redan tillhörde honom.

De magtegande inom hela Europa täflade liksom med hvarandra att i mer eller mindre mån tillegna sig dessa och dylika ingifvelser.

I Tyskland var snart äfven det minsta furstendöme genomträngdt och besjäladt af den ominösa hypotesen:

— L'état c'est moi.

Partiernas tummelplats, hafva vi sagt, blef hofven.

Hofven hafva under ingen föregående eller efterföljande tid varit en sådan magt som under denna. De utgjorde de trollcirklar, inom hvilka all egentlig magt koncentrerade sig. Och hvem var det — om icke Frankrike — som äfven häråt gaf det första uppslaget och den största betydelsen? Öfverallt och i allt upptäcker man dess magnetiserande hand. Ser man förhållandena stadigt an, torde ingenting, huru tilltalande de politiska och sociala inspirationerna än voro för de magtegande, hafva så mägtigt gripit och hänfört det öfriga Europa, som

  1. Konung Carl XII gör härutinnan ett storartadt och ädelt undantag. Det var äfven det, som gjorde honom under sin samtid så egendomlig inför monarkernas omdöme och så beundrad af folken. Det är också det, som ännu i dag uppbär hans storhet och i all framtid äfven skall uppbära den.