Såsom ett ganska allmänt betecknande drag för de hemliga ordnarne torde man böra bemärka den rivaliserande tvekamp, hvari de alltjämt befunno sig till hvarandra. Icke blott att man öfverbjöd hvarandra, förräderi var icke heller främmande. Frimurarne och jesuiterna, framför allt jesuiterna, föregingo derutinnan de öfriga med särdeles efterföljansvärda exempel. De hemliga ordnarne lånade också allt för mycket af hvarandra i ritual, symboler och allegorier, tecken och ord, att icke t. ex. sjelfva stiftaren af en orden någon gång till och med kunde känna sig nödd att böja knä inför en ännu mera upplyst från en annan. Särdeles var detta förhållandet med de asiatiska bröderna, som hade till sin synbart kända uppgift att fortplanta just den rena eller äkta tydningen af frimureriets egentligen yttre kännetecknande egenskaper.
Lyckades man en gång att någorlunda fullständigt afslöja de hemliga ordnarnes verksamhet samt följa tråden af deras inflytande på de stora händelsernas gång, dels under loppet af det förra århundradet, dels ock vid början af detta, så skulle man säkerligen bättre och lättare fatta och förstå många af dessa tiders stora tilldragelser och deri ingripande personer än förhållandet nu är.
I dessa ordnar eger verldshistorien en hel afgrund inom sig, och när skall väl den författare uppstå, som förmår uppmäta dess djup.
Tvenne mägtiga strömningar — den ena: den monarkiska
absolutismens, så att säga, lysande förtryck i förening med sedlig ruttenhet,
den andra: kosmopolitiskt filosofiska stats- och rättsbegrepp — framgå
genom det adertonde århundradet, båda två i sina konseqvenser
betingande en slutlig katastrof. Vi vilja ej befatta oss med att undersöka,
hvilkendera af dem företrädesvis verkade kraftigast derhän, desto mindre
som vår öfvertygelse är, att båda två, ehuruväl på olika sätt och från
olika håll, steg om steg och hand om hand, likställigt och jemsides
bidrogo till utbrottet. Öfverdrifter åt hvad håll som helst framkalla
eller framtvinga alltid sina motsatser. Absolutismen väckte
kosmopolitismen, och bådas offer blef samhället.
Revolutionen 1789 kom såsom ett förfärligt, verldsskakande åskslag. Ehuruväl regeringsmagterna och folken med någon inblick i tidehvarfvets inre företeelser borde ha varit förberedda derpå, drömde man icke ens derom. Man var slagen med fullkomlig blindhet. Utbrottet skedde, man skulle kunna säga, nattetid, under det att alla befunno sig i den djupaste sömn.
Ingen revolution har höjt sitt vilda, af lössläppta stormar ombrusade hufvud så som denna. Det var den af tidsandans Herkules från sina kedjor befriade Prometheus, som skakade sina brutna bojor mot verld och gudar.
Revolutionen 1789 är tvifvelsutan verldshistoriens i menniskoslägtets öden och statsfördragens väsende omfattningsrikaste och djupast
