224
ingripande tilldragelse. Den mägtigt våldsamma folkrörelsen kastade sin handske till strid på lif och död, och det utan all pardon, emot alla föregående tiders snart sagdt både ideela och materiella statsrättsliga och sociala begrepp. När storm och åska bryta löst, finnas ej mera några band, som hämma dem i deras lössläppta kraft. Så var det äfven här. Revolutionen blef icke allenast ett krig emot århundradets förnedringar, utan äfven emot mången inom såväl stat som kyrka evigt helig grundsats. Det var en vulkan — i tidehvarfvets egen historia — som brutit lös. Jorden darrade för dess våldsamhet, slägtet bleknade för dess följder.
Jakobinernas verksamhet stannade icke inom gränserna af deras eget födelseland, Frankrike, utan den utsträcktes på alla vägar och med alla medel äfven till det öfriga Europas länder. Till samma grad som de franska regeringsgrundsatserna, hofvets och de högre klassernas lefnads-, handlings- och tänkesätt under Ludvigarnes tid välkomnats och efterapats, framför allt inom motsvarande klasser inom öfriga riken; till samma grad omfattades det franska folkets revolutionsgrundsatser nu af de öfriga folken. Paris förblef icke mindre med den röda mössan nu, än hvad det förut var med allongeperuken, Europas besjälande mönsterbild.
Krig mot tronerna, ljöd jakobinismens stämma, fred med hyddorna.
Detta härrop anslog nästan elektriserande de redan till lidelse väckta allmänna tänkesätten. Stänk-revolutioner här och der, sådana som i Brabant och Lüttich, vittnade äfven om att tillämpningen följde idéerna tätt i spåren. De franska emigranterna, som till tusental öfversvämmade Europa, underläto ej heller att påvisa för alla hof den fara, som hotade dem sjelfva. Endast i de rehnska och nederländska provinserna räknade man ej mindre än 60,000 emigranter. Från flera stater började de magtegande också öfverlägga om nödvändigheten att låta en koaliserad armé inrycka i Frankrike för att återställa Ludvig XVI:s magt. En sådan plan uppgjordes äfven af kejsar Leopold af Österrike, enligt hvilken österrikiska, sardinska, spanska, schweiziska och sydtyska trupper vid sanma tid skulle inrycka i Frankrike.
Sådan var den allmänna europeiska ställningen, då det under de senare åren mellan Sverige och Ryssland förda kriget afslutades och freden vid Wärelä ingicks den 14 Augusti 1790.
Belysningen af den ur revolutionens sköte uppgående, en ny tid
bebådande morgonsolen, hur blodigt röd den än hvälfde sig bland molnen,
blottade allt för naket tidigare, samhälleligt ohållbara och menskligt
vidriga lyten, att icke de magtegande skulle erfara en snart sagdt
personlig både skräck och harm. Revolutionen var en kritik, lika
fullständig som förfärlig, ett samvete, lika omutligt som förkrossande.
Den franska revolutionen träffade dock ingen, enligt historiens för-
