Hans ansigte liksom hans karaktär saknar det man alltid förnämligast önskar finna i ett ansigte, prägeln nämligen af bestämd individualitet. Det är icke fult, detta ansigte, och dock säger det ingenting. Hvarje del är väl proportionerad, men sammansättningen af det hela är icke dess mindre uttryckslös. Ögonen äro fulla af allvar, och likväl antyder den mattighet, som stundom betäcker dem, ingenting mindre än verkligt allvar. Munnen är nästan vacker, men läpparne äro sammanknipta, och draget på sidan häntyder på gröfre sinlighet. Man skulle kunna falla på den tanken, att, då en större, ädlare och utmärktare egenskap här velat göra sig gällande, så har en mindre utmärkt egenskap bestridt det, utan att någondera i striden med hvarandra förmått afgöra, hvilkendera som blifvit herre öfver valplatsen: ansigtet. Detta ansigte återger likväl, liksom en skickligt utförd karta, hertigens egentliga karaktär, såsom den hufvudsakligast visat sig både i yngre och äldre dagar.
Alla samtida, som tecknat honom, och händelserna, som äro mera än alla häfdatecknare, intyga nämligen, att karaktärslöshet och svaghet utgjorde hans lefnads mest framstående drag.
Han var sjelf ett tobaksmoln, hvälfvande sig omkring Sveriges tron.
Hamlet yttrar till Polonius: ser du det der molnet, det är ju bra likt en Jupiter med blixten.
— Ja, ers höghet.
Tror du det, fortfor Hamlet, har det ej snarare tycke af en kameleont?
— Ers höghet har ganska rätt; det har onekligen mycken likhet med en kameleont.
Betraktar men det likväl närmare, synes det ha mera tycke af en vessla.
— I sanning, det har verkligen tycke af en vessla.
Hertig Carl var ett sådant der moln. I och för sig sjelf ingenting bestämdt, blef han hvad hvar och en stark vilja och beslutsam natur ville göra honom till.
Han styrde aldrig sjelf, han styrdes alltid af andra. Hans handlingar voro goda och vackra eller motsatsen, allt efter som den bredvid honom stående och ledande viljan var det ena eller andra.
Han var en handske, som passade till alla händer, och använd på det sättet, häfdade han sin plats, antingen det var att föra spiran och svärdet eller att inskrifva sitt namn i en ordensmatrikel.
På gamla dagar förmådde han knappast att sjelf sköta sin tobakspipa, emedan han sällan fick den att hålla eld.
Då hertigen någon gäng handlade med sjelfständighet, var det af tillfällighet eller inom området af hans enskilda tycken. Med allt detta förde man dock icke kunna förneka honom ett godt hjerta och i allmänhet välvilliga tänkesätt.
Reuterholm satt i en länstol midt framför hertigen. Hertigens första, egentligen sjelfständiga handling, sedan han efter Gustafs död tillträdt förmyndareregeringen, var Reuterholms hemkallande från Italien. Denne var då endast kammarherre.
