— Ryska kabinettets innersta tänkesätt, återtog Stackelberg derefter, ligger emellertid nu fullkomligt klart för er. Döm då sjelf, hvilket intryck konungens så plötsliga död skulle göra på kejsarinnan, hvilket intryck de nuvarande förhållandena skola göra, samt med hvilket intresse hon alltid skall följa hvad som försiggår här. Jag kan säga er, att det till och med icke är blott politiska intressen, som fasthålla henne vid tanken att en gång se er unge konung förmäld med Alexandra Paulowna, utan att äfven hennes hjerta omfattar den med lefvande värme. Hon ser deri nämligen icke blott en fördel för de båda rikena och deras framtid, utan äfven något, som smeker hennes qvinliga känsla och fantasi. Man skulle knappast kunna tro, men sant är det dock, att hon har till och med den älskvärda svagheten att ordentligt uppfostra sin sondotter i kärlek och hängifvenhet till er unge furste. Och jag säger derför, låt mig veta allt, som tynger på ert sinne, allt, som oroar ert hjerta. Var öfvertygad om att ni från kejarinnans sida har att påräkna det lifligaste tillmötesgående. Freden i Wärelä, alliansen den 19 oktober och den redan beslutade personalföreningen emellan dynastierna äro länkar, som förena oss i samma intressen, i samma syften och mål. Jag skulle härpå kunna lemna er mer än ett bevis i bref från min herskarinna. Vi få derför icke tala som diplomater, utan som vänner. Så der, Ehrenström! Öppna nu ert hjerta! Jag är åter endast öra.
Stackelberg hade gått så öppet och raskt på sitt ämne, att man kunde säga att han eröfrade ögonblicket med storm. Med bepröfvadt politiskt omdöme hade han insett de svårigheter Ehrenström hade att utan förödmjukelse komma till sitt mål, och med gammal och van politisk hand hade han derför framhållit och uppstält ämnet så, att Ehrenström utan alla förebråelser kunde rycka vidare fram, nära nog såsom genom en triumfport.
På det sätt Stackelberg belyst förhållandena, framstodo de också nu för Ehrenström alldeles sådana, som han i sin själ önskat se dem, och hvarför han äfven sökt att få ett samtal. Ett mörkt moln hade sålunda på en gång skingrat sig för hans blick. Visserligen hade han icke väntat detta öppna och oskrymtade bemötande, men desto mera gladde det honom också. Till en början kände han sig dock icke mägtig att i ord återgifva hvad han kände inom sig. Stackelbergs förklaring hade gjort samtalet till ett stort och vigtigt ögonblick, vida större och vigtigare än han ifrån början vågat tänka sig det.
— Ers excellens, sade han slutligen, jag får tacka er för allt, hvad ni behagat yttra. Såsom en erfaren statsman har ni huggit in midt i frågorna och röjt allt sväfvande i dem ur vägen. Jag sökte detta samtal för att meddela er vårt lands bekymmer och förnimma hvmd som ännu kunde återstå af kejsarinnans äldre försäkringar och förbindelser, och ni har förklarat er och meddelat mig mera, än jag någonsin vågade hoppas. Jag tackar er! Det återstår mig också endast nu att försäkra er det den aflidne konungens ganla vänner, med Arm-
