kasta sina blickar på omhvälfningar i ny revolutionär rigtning. För min del kan jag icke tro att någon annan ställning är verkligt stark, än den som äfven är lagligt berättigad. Så är det: er, till följd af kejsarinnans gillande, vår, till följd af riksdagens. Vaksamhet blott, ers excellens, och med guds magt…
Tonerna böljade i detta ögonblick brusande genom rummen.
— Och ve dem eller den, inföll Stackelberg med höjd röst, som träda fiendtligt upp emot det ryska kejserliga husets önskan i förevarande fall — och dess förverkligande.
Stackelbergs och Ehrenströms händer hvilade ännu i hvarandra.
Den hemska kyrkogårdsscenen, hvari Don Juan bjuder guvernören på en fest, exeqverades härunder.
Antingen nu samtalet kunde anses afslutadt eller att de dystra toner, som ljödo genom rummet, på något mägtigt afgörande eller bebådande sätt inverkade på dem, men deras händer föllo ifrån hvarandra, under det de mållöst stirrade på hvarann.
— Låtom oss återvända till salongen, yttrade Stackelberg.
Historien vet att berätta om en krokodil på ön Sumatra, hvilken
invånarne gåfvo en gudomlig dyrkan.
— Kom, sade de till en besökande, som fruktade att nalkas djuret: kom, vår gud är mild!
Kärleken är understundom äfven en sådan der krokodil, som man skänker sin dyrkan, ehuruväl den lefver af vårt lif. I allt fall säger man dock:
— Kom, vår gud är mild!
Sådan var fröken Rudenskölds kärlek. Krokodilen hade henne i sitt våld, och ändock dyrkade hon den.
— Kom, min gud är mild!
Oaktadt dagens händelser oupphörligt togo hennes uppmärksamhet i anspråk än hit och än dit; oaktadt de vexlande företeelserna vid hofvet drogo henne med sig i sin hvirfvel; oaktadt hon, allt efter som ögonblicket klädde sig i mörka eller ljusa färger, följde dess alla skiftande intryck; oaktadt allt detta fans dock en dyster tanke, en svart skugga, som oupphörligt återkom för hennes själs öga, vare sig hon var vakande eller sofvande. Förgäfves bemödade hon sig att slita sig lös från den. Förgäfves kastade hon sig in i de nöjen, som omgåfvo
död) — ville sammankalla riksdag, och föreslog honom att de, såvida han ville antaga 1772 års grundlag jemte sådana inskränkningar, som hans olycklige broders ingrepp gjorde nödvändiga, skulle utesluta kronprinsen från tronföljden och åt honom öfverlemna kronan.»
Vi vilja härvid blott anmärka att Brown måste misstaga sig om årtalet, emedan man öfverallt, hvar vi sett, icke talar om 1772 års, utan om 1720 års författning. Men de här ifrågasatta »inskränkningar» tyda väl äfven derhän.
