250
henne. Förgäfves — den hotande synen vek icke bort. Af beskaffenheten var den väl äfven att, en gång väckt till lif, knappast kunna vika förr än med sjelfva lifvet. Den hemska tanken, skuggan, synen, var hvarken mer eller mindre än den af Weisenburg öfver henne och Armfelt uttalade spådomen. Då hon betänkte den, fattades hon än af förtviflan och oro, än af harm och vrede. Spådomen antog alla möjliga skepnader inom henne.
Under samma tid, som det nyss anförda samtalet emellan grefve Stackelberg och Ehrenström försiggick, egde i ett af de andra rummen ett sammanträffande rum emellan henne och Weisenburg, hvarför vi äfven, innan vi gå vidare, anse oss här böra redogöra.
Ifrån det ögonblick hon bland Armfelts gäster upptäckte Weisenburg, kunde hennes blick icke lemna honom. Liksom en alldeles oemotståndlig magnetisk kraft, tilldrog han sig hela hennes väsende. Nästan utan att sjelf veta det, stod hon också snart framför honom.
— Erinrar ni er, frågade hon honom helt omedelbart, hvad ni för en tid sedan spådde mig och Armfelt?
Så vigtig frågan möjligtvis kunde vara för fröken Rudensköld, var den dock för Weisenburg numera fullkomligt likgiltig. Han stirrade också en smula förundrad på henne.
— Kanske ni icke erinrar er det?
— Nej, min fröken, det gör jag icke.
En hastigt öfvergående, lätt förtrytelse färgade fröken Rudenskölds kinder.
— Ni har glömt bort det… åh, min herre… det borde väl vara alldeles omöjligt att spå sådana saker och någonsin kunna glömma dem. Säg mig upprigtigt, hvad tänker ni sjelf om er spådom?
— Menniskan spår och gud rår. Vet ni, min fröken, hvad det är, som är det vigtigaste, när man spår?
— Låt mig höra det.
— Men ni tror mig säkert icke, om jag säger er det?
— Jag försäkrar, att jag tror er.
— Och så skall ni kanske tycka, att hvad jag säger endast är enfaldigt.
— Nej, nej!
Han syntes vilja stegra fröken Rudenskölds nyfikenhet, och han lyckades äfven deri.
— Hvad anser ni således för det vigtigaste, när man spår?
— Att prata, min fröken, bara prata; jag försäkrar er, att det är det vigtigaste.
Fröken Rudensköld blef litet förlägen öfver hans förklaring, men var nog klok att småskratta deråt.
— Vet ni hvad man egentligen gör, min fröken, då man spår?
— Man förutsäger någonting, som skall hända, uppdagar någonting, som skall ske, man profeterar med ett ord.
— Det kan så tyckas, men egentligen drager man blott slutsatser
