af hvad som redan passerat. En spåman hvarken behöfver eller förmår mera än andra att inblicka i framtiden; han behöfver endast med klarseende skarpsinnighet skärskåda en menniskas förflutna lif och, deraf draga sunda slutsatser. Det är en spåmans hela hemlighet.
— Men i himmelens namn, hvad berättigar er då att spå oss så, kam ni gjorde?
— Jag vill gifva er ett exempel. Vill ni ha godheten att för mig berätta det sätt, hvarpå baron Armfelt först tilldrog sig konung Gustaf III:s uppmärksamhet?
— Rätt gerna. Ni kanske känner att, sedan Armfelt genomgått kadettskolan i Carlskrona, ingick han vid ett af gardes-regementena i Stockholm. En dag hade han vakten vid Gustaf Adolfs torg. Händelsevis ser han grefvinnan Löwenhjelm — en af de tre gracerna, hvilkas skönhet Kellgren skänkt odödlighet — komma åkande öfver torget; genast låter han vakten gå i gevär och ger henne kunglig honnör. Händelsen gör uppseende och omtalas för Gustaf III, som uppkallar honom till sig och frågar honom, hvad ett så oerhördt tilltag skulle betyda. Ers majestät, svarade Armfelt helt obesvärad, jag ansåg det för min ridderliga pligt att visa skönhetens och behagens majestät samma hyllning som majestätet i vanlig mening. Handlingen och svaret kostade visserligen Armfelt några dagars arrest; men Gustaf III:s blick hade träffat sin man, och från denna dag fästes Armfelt vid honom.
— Och denna berättelse öfverensstämmer ju med sanna förhållandet?
— Fullkomligt.
— Nåväl, redan af detta enkla faktum kan en spåman draga åtskilliga slutsatser, t. ex. att baron Armfelt är ridderlig, men sjelfrådande, stor beundrare af fruntimmer, men lättsinnig, o. s. v. Vet jag nu vidare, huru han blef bekant t. ex. med er.
— Herr baron!
— Eller omständigheterna då han gifte sig, så erfordras det väl icke särdeles stor skarpsinnighet för att förutse det öde, som kan drabba… men ni tycker ej om exempel…
— Tala fritt.
— Som kan drabba till exempel er, och sedan spå derefter.
Oaktadt den likgiltighet, hvarmed Weisenburg yttrade sig, utöfvade hans ord ett besynnerligt inflytande på fröken Rudensköld. Af fruktan ville hon stundtals aflägsna sig ifrån honom, men drogs icke desto mindre oupphörligt närmare intill honom. Det var, som om han omgifvit henne med en trollcirkel, ur hvilken hon ej förmådde skilja sig.
Ni säger, att ni kan spå mig, välan, gör det då — jag är beredd på det värsta.
— Tager jag nu äfven baron Armfelts politiska bana i betraktande, började åter Weisenburg utan att tyckas observera fröken Rudenskölds begäran, besinnar, huru den hitintills vidgat sig, med hvilken djerfhet
