252
han sträfvat till de högsta mål, och hvilka dristiga planer, ofta stora och lysande hugskott likväl, som upptagit hans själ; undersöker härjemte de politiska förhållanden, som nu inträdt, och dagligen allt mer och mer göra sig gällande, blir det sannerligen ej heller så svårt att spå honom.
— Snillet, min fröken, stannar aldrig, fortsatte han. Fantasiens glödande eld släckes ej af vanliga medel i en liflig själ. Baron Armfelts lätthet att uppgöra stora planer liksom i skyn, planer utan poler, planer utan fasta medelpunkter, planer, som man skulle kunna kalla en liflig själs oroliga hägringar, denna lätthet skall blifva hans undergång. Baron Armfelt, min fröken, skall nämligen, hänförd af sina egna drömmars glans, störta framåt utan att ens märka att marken under honom brister, störta framåt, säger jag, och — störta. Verkligheten är ett problem af bestämda qvantiteter. Med dem kan man räkna ut hvilken obestämd storhet som helst. Man behöfver blott helt enkelt kunna räkna regula de tri — för att spå.
— Och jag…
— Ni faller med honom, emedan ert hjerta olösligt bundit er vid hans öde. Det blir ert straff och er ära.
— Mitt straff?
— Er kärlek är ett brott inför verldens dom.
— Och min ära?
— Straffet skall bevittna er trohet, och troheten är den magt, som åter skall försona er kärlek med verlden.
— Ni är förfärlig.
— Sanningen är alltid förfärlig, då den uppträder bland förvillelser.
Weisenburg reste sig upp för att aflägsna sig.
— Ännu ett ord, bad fröken Rudensköld, gif mig ett råd, hvad skall jag göra?
— Hvad ni skall göra, upprepade Weisenburg, under det han en stund tyst betraktade henne, ni skall upplösa det band, som binder er vid honom.
— Omöjligt, hviskade hon, och hennes hufvud sjönk ned i hennes hand.
— Då, återtog Weisenburg, gifves endast ett enda medel att rädda er.
Hon såg upp i hans ansigte med en forskande och rädd blick.
— Tala, tala, bad hon.
— Förstå att…
— Hvad skall jag förstå?
— Att dö.
Fasa och förskräckelse jagade den sista blodsdroppen från hennes kinder.
