254
på en gång framför honom; och då han nu åter fäste sin skarpa blick på honom, — hvad såg han? — Det var ju knapt nog Weisenburg, som stod framför honom, så förändrad var han.
— Hvad betyder detta? utropade han äfven. Skall jag tro mina ögon eller ej? Har jag en dubbelmask framför mig? Hvem är ni, baron?
Armfelt tystnade, men hans tystnad var icke mindre forskande och tviflande.
I verld och lif finnas för den begåfvade mannens själsrörelser stunder, då han besjälas af en eclair-voyance, hvarunder han sammanlänkar och löser frågor i samma ögonblick, hvari de glänsa till.
Så ungefärligen var det äfven för honom nu.
— Hvem ni än må vara, återtog Armfelt, en sak tycker jag mig klart se, den att jag i er eger en fiende. Låt så vara. Jag fruktar icke för ärliga fiender, och på det att ni jemväl måtte blifva en ärlig sådan, vill jag ännu ytterligare i samma stil spå er, som ni spådde mig. Skall jag hviska min spådom i ert öra, såsom ni gjorde, eller skall jag uttala den högt.
— Tala högt.
— Schavotten, som ni bebådade oss, skall i er hafva — ni vill ju att jag skall högt uttala min spådom? —
— Ja.
— Sin bödel.
Armfelt bjöd fröken Rudensköld sin arm och vände honom ryggen.
En större societet är en underlig uppenbarelse. Ju större, desto
underligare. Hundratal röra sig inom samma ram, än slutande sig,
dragna af inre sympatier, tillhopa i olika grupper, än skiljande sig från
hvarandra, ledda af nya intryck. Sceneri och färgspel vexla
oupphörligt, alldeles såsom i ett kaleidoskop. I det samma som man måhända
önskar att hålla fast en af de vexlande små taflorna, försvinner den
och förvandlas till en helt annan. Det större sällskapslifvet eger likväl
äfven det — en annan sida, kanske ännu egendomligare. Betraktar
man de om hvarandra vimlande gästerna, stråla alla ansigten af
uppmärksamhet och glädje, liksom om de endast lifvades af odelad inbördes
kärlek och tillfredsställelse. Egde vi likväl förmåga att blicka
derinnanför, huru bedragna skulle vi icke känna oss. Under den vänliga ytan
gnager måhända hatet, bakom det så intagande småleendet rufvar
måhända fiendtlighet, och bortom det glada skrattet täres kanske hjertat
af sorg. Sällskapslifvets stora konst torde egentligen ej vara någon
annan, än att kunna maskera sig. Sådant var åtminstone förhållandet
i aftonens sällskapskrets.
Några ögonblick efter det att Armfelt och fröken Rudensköld lemnat Weisenburg, återkommo grefve Stackelberg och Ehrenström från
