det rum, hvari de enskildt samtalat med hvarandra. Armfelt hastade dem genast till mötes.
— Herr grefve, tilltalade han Stackelberg, kanske har ni anat en liten societets-öfverraskning, enär ni säkert icke undgått att bemärka det der förhänget, hvilket naturligtvit ej blifvit utan afsigt uppsatt. Tiden har skridit fram, kanske…
— Ni gör med mig, hvad ni vill, baron.
Orkestern, som förflyttat sig på sidan om förhänget, gaf på ett tecken af Armfelt en kort signal. Dylika signaler åstadkomma ordentliga små revolutioner. Intet trollspö skulle ha kunnat framkalla större och snabbare vexlingar. Alla skyndade upp från sina platser, alla strömmade till från rummen. Om icke förut, visade det sig nu, att något hvar med spänd förbidan varit genomträngd af föreställningen att någon öfverraskning väntade dem. Ju längre det dröjt dermed, desto mera hade också föreställningarna vuxit ut åt olika håll och antagit allt mer fantastiska former. När signalen nu ljöd och kallade dem ut till salongen, var det för mången också, som om man förkunnat dem att ögonblicket var inne för festens egentliga glanspunkt.
Stackelberg befann sig på sin hedersplats midt framför förhänget. Ingen visste hvad som väntade dem, men just denna ovisshet gjorde ögonblicket så intressant. Armfelt klappade slutligen ett slag med sina händer, och förlåten delade sig midt itu, hvarje del flygande åt sin sida.
Den storartade tafla, som dervid framträdde för allas blickar, var ganska öfverraskande.
En manlig och en qvinlig gestalt, klädda, den förre såsom konung Gustaf III, den senare såsom kejsarinnan Catharina II brukade vid festliga tillfällen vara, utgjorde tablåns hufvudföremål. I rika veck föllo purpurmantlarne ned bakom och på sidorna om dem. Den manliga gestalten höll i sin högra hand en yngling och den qvinliga i sin venstra en flicka. Enär gruppen bildade en halfcirkel inåt befunno sig de unga något framskjutna, och af deras hjertliga och leende blick såg man, huruledes de liksom drogos till hvarandra. De tvänne hufvudpersonernas venstra och högra händer hvilade förtroendefullt i hvarandra. Nedanför dem låg en hydra, på hvilken de trampade med sina fötter.
Armfelt hade inbjudit några af den kongl. teaterns mest framstående artister att utföra rollerna; och att de med förkärlek omfattade uppgiften, syntes af det fulländade sätt, hvarmed äfven den minsta detalj var anordnad.
Den starka och klara belysning, som föll på tablån, öfverstrålade den med en nästan förklarande glans.
Orkestern hade i samma ögonblick förhänget delade sig uppspelat den svenska folksången, hvilken dock snart öfvergick till den ryska.
Ett stormande sorl af bifall ljöd från de talrika åskådarnes sida.
Tablåns egentliga betydelse behöfde ingen förklaring; den förklarade sig alldeles sjelf.
