256
Det hela var en stor politisk bild, konstnärligt återgifvande de tvinne nordiska hofvens under Gustaf III:s tid lifligaste intressen. I tablåns hufvudfigurer såg man kejsarinnan af Ryssland och den aflidne konungen af Sverige, och i de yngre såg man de unga, på hvilkas förening de ville bygga nordens på ömsesidigt förtroende hvilande framtid.
— Ni intager mig med storm, baron, yttrade Stackelberg. Jag skall underrätta kejsarinnan om de försäkringar, hvarom denna scen erinrar. Å hennes vägnar kan jag likväl redan tacka er för den.
— I denna tablå, hviskade Ehrenström, ligger ett helt politiskt program.
— Det är Gustafs testamente, inföll Aminoff.
— Det är ett revolutionsprogram, ljöd en röst bakom dem, utan att man kunde upptäcka från hvem den kom.
Tonerna af den ryska folksången brusade i detta ögonblick genom rummen.
Hertigen-regenten! tillkännagaf man i detsamma.
Vid detta utrop delade sig gästernas rika led till höger och venster, och hertigen, åtföljd af den till underståthållare nyligen utnämde Liljensparre, skred fram emellan dem.
Hade man härunder fäst sin uppmärksamhet vid Armfelt, skulle man kunnat läsa den öfverraskning eller kanske fastmera den förlägna tvekan, för att icke säga oro, hvari han så oförmodadt tycktes känna sig försatt. Ett liknande uttryck framträdde alldeles omisskänneligt äfven i grefve Stackelbergs anletsdrag. Ehrenström, Franc och Aminoff slöto sig tätt intill Armfelt.
— Baron, yttrade Stackelberg halfhögt, jag skall möta och tala vid hertigen.
— Tillgif mig, ers excellens, genmälte Armfelt, jag är värd här.
Armfelt vände sig härvid om och gick hertigen till mötes.
— Ers höghet öfverraskar mig och oss alla, välkomnade han honom; men det är en kär öfverraskning.
Hertigen syntes något upprörd. Man kunde nästan tro att han allt för plötsligt blifvit förflyttad från den Reuterholmska andeverlden till verkligheten. Förvånad, tviflande och tvekande stirrade han på den talrika omgifningen.
Liljensparre kastade deremot en utmanande blick omkring sig.
Armfelt förde hertigen fram mot tablån. Vid dess anblick fattade han Liljensparres arm liksom för att erhålla ett stöd.
— Hvad betyder det der, Armfelt?
Rösten var hes och sträf.
Allas blickar stannade i detta ögonblick på Armfelt.
— En tableau vivant, ers höghet.
Hertigen tuggade sin tobak, fästande en bister blick på tablån.
— Onekligen mycket lika både kejsarinnan och min aflidne bror. Hvad säger du, Liljensparre?
— Ganska rigtigt, ers höghet. Och de unga tu sedan.
