260
alltsammans nästan beslägtadt med hundkonster — till vigtiga militäriska idrotter.
Äfven då man t. ex. i Pommern egde tillfälle att elda den fosterländska och krigiska andan genom att uppträda på ett beslutsamt och värdigt sätt mot sina fiender, förvandlade man kriget till en slags småaktig garnisons-tjenstgöring, och fälttåget till manövrer utan allt inre sammanhang.
Gustaf IV Adolf var en exercisvurm, och ändock var han rädd och feg. Militäriska öfningar voro hans förnämsta nöjen från morgon till afton, och det oaktadt tordes han knappast höra ljudet af ett pistolskott.
»Hans rädsla och skrämsel i karaktären», yttrar friherre Sparre i sina anteckningar om hans barnaår, »äro till en hög grad och blifva svåra att bota.»
De botades också aldrig.
Lika mycket som han vid tre år fruktade för skeppet Amfions nattskott vid Drottningholm, lika mycket fruktade han äfven vid trettio år för kanonskotten vid Stralsund.
Redan som gosse var han uppbrusande, häftig, våldsam och oregerlig, och detta framför alt så snart han trodde att man till den minsta grad ifrågasatte hans furstliga betydelse. I afseende på det yttre skenet var han ej endast mån, han var snål om sin värdighet, girig efter den minsta utmärkelse. Man kunde tro att han lefde mera för att observera, om man uppmärksammade honom, än för något annat. Misstänksamt spanade han nästan efter försummelser emot sig, endast för att få tillfälle att vredgas deröfver och bestraffa dem.
Vid fadrens hemska och blodiga dödsbädd försiggick en icke obetydlig förändring i hans karaktär. Från denna stund drog han sig allt mer och mer inom sig sjelf och blef stel och sluten. Hans häftighet utbröt mera sällan, men var våldsammare, när den kom. Hans envishet blef ihärdigare. Hans vilja blef tjurskallighet, hans befallningar retsammare, hans önskningar oböjligare, och hans åsigter, äfven om de endast voro hugskott, drakoniska småfunderingar, som beherskade honom lika omutligt som han ville att de skulle beherska andra.
Rättvisa, samvetsgrannhet och ordhållighet voro icke dess mindre framstående dygder hos honom, då han ej heherskades af sitt olyckliga lynne. Men han egde ett svagt omdöme och begrep icke sig sjelf och sin egen ställning. Han steg och sjönk oupphörligt och stod vanligtvis antingen öfver eller under den punkt, der han borde stå. Än var han hård och kall till och med i sin rättvisa, än vek och svag. Ifrån den halsstarrigaste häftighet sjönk han, bevekt af något, som uppskrämt hans sinne eller upprört hans hjerta, ända til böner och förtviflan. Han ville rätt, men tänkte oklart. Emellan hans omdöme och afsigter slets han af tvifvel och misströstan, fruktan och oro, önskningar och obeslutsamhet, af alla dessa en svag karaktärs vexlande lidelser. Hela hans lif tycktes hafva varit en fortsatt öfverretning, emellanåt afbruten af
