262
gaste deltagande. Det var svårt för honom att tiga, och dock egde han ej rätt att tala. Den känsla, som intog honom, var plågsam. Allt efter som Gustafs häftighet tilltog, ökades hastigheten af hans steg.
— Vid Gud, jag skall lära dig att lyda din konung! ropade Gustaf, färdig att med höjd värja störta öfver pagen.
Det var omöjligt för Döring att längre förblifva en overksam åskådare.
— Ers majestät, yttrade han och trädde emellan pagen och konungen, rör honom ej. Kom ihåg att ni är kung och han endast ett barn.
Gustaf beskrifves af Arndt såsom en väl och proportionerligt bildad gestalt, något öfver medellängd, med ett långlagdt hufvud, en öppen, nästan för rakt uppstigande panna, blåa ögon, blondt hår, en rak och ädel näsa, en fast och tillsluten mun, en rund och manlig haka; ett oldenburg-holsteinskt familjeansigte, hvilket Carl XII äfven hade genom sin oldenburgska moder. Konungens uppträdande var belefvadt, men mera stelt och högtidligt än kraftfullt och majestätiskt. Han hade härutinnan, måhända äfven i månget annat hänseende, en viss likhet med en spansk Bourbon. I hans eljest regelmässiga ansigte, som, då det klarnade af någon själsrörelse, kunde kallas skönt eller, då en leende min, t. ex. vid nådebevisningar, drog sig deröfver, ganska behagligt, förblef likväl alltid, äfven under mannaåren, något omoget qvar, något ofullkomligt, gossartadt, ett fel, som man finner i alla gamla slägters ansigten, hvilka synas vilja utslockna; detta något, som man skulle kunna kalla race-drag, i hvilket medvetandet af gammal adel och det spökande minnet af forna härligheter står så skarpt intryckt, att sysselsättningen med det förflutna synes förtaga all både lust och kraft att friskt ingripa i det närvarande rörliga lifvets strider.
Ehuru ännu endast en fjorton års yngling, passar denna teckning hufvudsakligast äfven för den tid vi teckna honom.
Vid Dörings erinran flammade likväl ej Gustafs ögon till, snarare växte de liksom ut under pannbenet.
Han ansåg sin värdighet djupt förnärmad.
Döring såg att ett våldsamt utbrott hotade, och han skulle gerna dragit sig tillbaka, dels om det numera låtit sig göra, dels också om han ej märkt den blick af rörande tillit och tacksamhet, som den unge pagen fäste på honom.
Om han egt en konung i sin fulla myndighet och af mognade år framför sig, skulle han fruktat mindre än nu; men der stod i stället en yngling, inför hvars orediga föreställning kungamakten var en slags historisk trosartikel, ett sakrament, instiftadt af den gudomliga skickelsen och bekräftadt af århundraden.
Gustafs underläpp och haka rörde sig liksom af spasmodiska ryckningar. Han ville tala, men han förmådde icke. I stället stampade han i golfvet.
