Han slog sina armar i kors öfver bröstet och intog en ställning midt emot statyn.
— Man har icke velat lyda mig, emedan man känt sig förlamad af din åsyn.
— Skulle ett öga af gips ega mera befallande förmåga än ett öga, tillhörande en lefvande?
— Är du en ande, som förvandlat dig till sten, till marmor, till gips, eller är det stenen, marmorn eller gipsen, som här förvandlat sig till en ande?
— Jag har sett ett barn blifva olydigt sin monark af fruktan för din blick. Hvad såg väl då detta barn i din blick? Jag eger ej förmåga att se någonting deri; för mig är ditt öga bara gips.
Tankfull vandrade han ett slag kring rummet. Hans långsamt uttagna steg gåfvo ett doft eko ifrån sig; men han hörde det icke.
Gustaf stannade slutligen framför statyn och betraktade den.
— Genom tidehvarfven går en fortsatt kungasaga fram. Slingrar sig väl den blodröda tråden af en Brutussaga också fram genom densamma?
Han nedsjönk i en stol och betäckte ansigtet med sina händer.
— Min far, min odödlige far! utropade han, hastigt uppspringande från sin plats. Smög sig icke den blodiga Brutusskuggan också omkring din tron, intill dess den blef en verklighet? Smyger den sig icke kring alla troner, äfven kring min? Bort! I skuggorna gömma sig intrigerna. Under masken och dominon döljer sig lönmordet. Bort, Brutus! Hvem har stält dig hit? I tronens grannskap är icke din plats.
Och Gustaf stötte till gipsbilden, så att den nedföll på golfvet och krossades.
— Jag vill söndertrampa ditt hufvud, din arm, din dolk, talade han, under det han bokstafligen gjorde hvad han sade.
— I morgon skall man ej finna af dig mera än en handfull stoft, som vindarne skola bortföra och förströ.
Han lutade sig ned och upptog en bit af statyn, som ej var söndertrampad så väl som de öfriga.
— Underbart! Ögat är ännu helt, sade han. Jag skall gömma detta öga och pröfva om man också nu igenkänner hvem det tillhört. Det vore besynnerligt.
Och han sjönk åter ned i stolen och sänkte ansigtet i sina händer.
— Hvad det är godt att vara ensam.
Han tystnade och hängaf sig åt sina tankar. Ljusen brunno omkring honom med långa, svaga lågor. Natten hade börjat sitt lopp. En qvart — en halftimme — en timme förgick.
Oförmodadt öppnades härunder en tapetdörr i väggen och en lång, reslig man inträdde med snabba steg. Lifligt blickade han omkring sig. Snart märkte han Gustaf med hufvudet ännu lutadt i sin hand.
