henne på detta sätt. Hon kände sig också något mera vänligt stämd af hans ord.
— Förr förstod jag er så väl, fortsatte han, kände er så väl. Då jag betraktade er, tyckte jag mig stå liksom vid ett klart och glänsande fönster och se en skön syn, en park af blommor, en sky af ljus, men nu…
— Nu?
— Någon har nu liksom andats på fönsterrutan, och jag ser ingenting mera genom den. Den lätta imman har frusit till en tunn isskorpa. Den sköna synen, parken med sina blommor, skyn med sitt ljus, är försvunnen.
Det låg någonting lidande och smärtsamt i hans uttryck.
— Men hvarför tala om mig, fortsatte han, då hon förblef tyst. Mina önskningar kunna ändå ej beveka er. Låt mig hellre tala om något annat. Apropos, jag vet ett ämne, som jag tror intresserar er.
Louise hade tyckt sig höra liksom en stor sorg tilltala sig i det föregående, en sorg, som hennes deltagande qvinliga hjerta bjöd henne att akta och ära.
Men icke desto mindre var hon ännu osäker på sig och sitt omdöme. I sitt förhållande till Adlerstjerna stod hennes känsla liksom på nattgammal is, icke vetande om den skulle bära eller brista. Hvarje ögonblick hotade med en kris.
Hennes ögon hvilade på paletten under valet af färger till den himmel, som hon nu skulle fullända på taflan.
Adlerstjerna följde hvarje hennes rörelse med den största uppmärksamhet. Men, ehuru hela hans väsende uttryckte ett varmt och djupt deltagande för henne, glimmade likväl ett hastigt sarkastiskt leende emellanåt fram.
Han hade beslutat att förvissa sig om, huru långt Dörings inflytande kunde sträcka sig öfver henne, och att fånga henne, i fall hon älskade honom, uti en snara af hennes egen kärlek.
— Det ämne, som jag tror intresserar er, är en ung man, som nyligen anländt till hufvudstaden.
Louise kände, att hennes hjerta började klappa.
— Jag menar Döring.
Han uttryckte sig i så korta perioder som möjligt, på det att icke den minsta rörelse hos Louise skulle gå förlorad för honom.
Louise var nära att rodna, då hon hörde Dörings namn, men hon besegrade sin känsla och liksom öfverflyttade det stigande rosendoftet ifrån sitt hjerta till ett moln, på hvilket penseln nu arbetade.
Adlerstjerna märkte ingenting.
— Döring är en ädel yngling, fortsatte han.
Om han angripit Dörings heder, skulle det ha' varit lättare för Louise att försvara sig emot hans blickar, än det nu var, då han berömde honom.
— Ni fick verkligen rätt, min kusin, då ni förutsade, att han
