24
en hemlighet af den största vigt för staten, kommit en konspiration emot hertigen på…
— Mot mig, afbröt honom hertigen, ah, hvad är det för prat?
— Förvexla icke, ers höghet, anmärkte Reuterholm, ert eget goda hjertas ingifvelser med menniskorna sådana som de i sjelfva verket äro. Måtte ni en gång upphöra att kasta en slöja af välvilja och förtroende öfver hela verlden, såvida ni ej slutligen vill finna er allt för mycket bedragen. Hvar sak måste liksom också hvarje tid, ers höghet, betraktas icke blott genom våra egna illusioners förbländande sken, utan som den sjelf är. Tro ej att alla äro edra vänner; det skulle ej då ega något väsentligt värde att vara det. Tillåter ers höghet, att karlen får komma hit in?
Hertigen biföll.
— Låt honom komma, befalde Reuterholm, men afvakta derute mina vidare befallningar.
Då Reuterholm åter blef ensam med hertigen, vände han sig till denne med hela kraften och värmen af sin kända vältalighet.
— Ers höghet, sade han och stannade framför honom med högt uppburet hufvud, med eld i sina rullande ögon.
— Redan för ett år sedan, således ganska långt förrän händelserna inträffade, såg jag de syner, som jag nyss förtäljt. Jag visste hvad som skulle hända, innan någon annan anade den väg ödet skulle gå. Tillåt mig att göra er en fråga. Kan ni föreställa er, ers höghet, att någon dödlig skulle blifva invigd, jag ville nästan säga i Guds eviga, vanligtvis outransakliga rådslag, utan att en stor afsigt låge till grund derför, utan att den magt, som beställer om verldarnes gång, egde ett särskildt ändamål med en sådan man? Kan ni tro att den så sällan, dock någon gång lyfta slöjan emellan det närvarande och det tillkommande skulle remna för någon och öppna utsigter öfver det ännu oskedda och ofödda, ville försynen ej i ovanliga fall liksom gifva en och annan utkorad, en för mensklikhetens gagn nödvändig vink om stundande ting? Nej, ers höghet, ni är för upplyst att kunna underkänna det så naturligt rigtiga i detta föreställningssätt, att jag i ert eget namn vågar besvara min fråga. I helig känsla af att jag återkommit till fäderneslandet, utrustad med ett högre uppdrag, med en mission, ingifven af gudomliga magter, skall jag också med öppen panna beslutsamt träda emot edra fiender och krossa dem. Min arm, ers höghet, är invigd till ett stort värf.
Härunder reste sig hertigen ur soffan. Den uppmärksamhet, hvarmed han följde hvarje ord, som Reuterholm talade, betecknade nästan en fullkomlig frånvaro. Också uttryckte sig Reuterholm med en tillit till sin person och till de satser han dref, liksom ingen magt i verlden skulle kunna rubba honom eller dem.
Reuterholm var icke magnetisör, och likväl var hans tal en magnetisk ström, som verkade lika mägtigt som någon magnetisör.
Det är troligt, att han icke skulle ha slutat att tala här, hade ej
